Jag noterar en något förhöjd puls när jag öppnar det gula brevet och inser att de papper vi kommer behöva vid nästa gränspassage faktiskt ligger där. Efter hjälp från föräldrarna Kalrot-Ullbors och Mats på Jale åkeri är de efterlängtade registreringshandlingarna nu i min hand. På Svenska ambassaden träffar vi Per Ström och även en världsvan och trevlig turkisk anställd med goda engelskakunskaper vid namn Jemal. Med hans hjälp lyckas vi få tag i en taxi för vår första taxitur. Den slutar lyckligt och vi får se ett till största delen stängt Ankara.
Utrustade med de korrekta handlingarna styr vi sedan kosan mot Adana och senare gränsen till Syrien. Vägen till Adana var höglänt och hyfsat plan förutom de sista 5 milen som erbjöd alla möjliga lösningar på problemet med höjdskillnader. Trots att det var mörkt ute berättade skyltarna att där tunneln tog slut började en bro och där den bron slutade började nästa tunnel. Detta upprepar sig sedan ända tills vi slutar notera det.
Efter en övernattning utanför Iskenderun i sydöstra hörnet av Turkiet, bestämmer Björn att Europavägen (den bästa vägen) inte är den väg vi tänker ta. Vi väljer istället en väg som verkar finnas enligt en karta men enligt en annan tar slut ungefär halvvägs till gränsen. Där vägen tar slut på den ena kartan finns en miltär anläggning av något slag men ungefär samtidigt som vi tar ett unisont beslut att vägen nog tog slut ändå, upptäcks en liten men till synes väl använd väg efter stranden åt det håll vi ska. Fyllda av äventyrslust rullar vi in på vad som kom att bli den mest häpnadsväckande väg i mitt blott 24-åriga liv. Efter snirklig grusväg på sidan av klippor som stupar rakt ner i havet fotografer vi så avtryckaren glöder. Med hjärtat i halsen smyger vi oss över brokonstruktioner som ser ut att ha sett fler än ett världskrig, under gigantiska klippblock som ser ut som att kunna lossna när som helst, runt ensamma boningshus (!) bestående av plåt och presenningar, över mindre vattendrag som förmodligen bara är farbara under den torra halvan av året. Efter bara några minuter i denna fantastiska miljö tackar vi björn för hans initiativ, och samtidigt förstår vi mer och mer varför den sista delen inte ansågs värdig att bli kallad väg. För vår safariutrustade Toyota är denna väg inte någon match men vi funderar lite över hur taxin, Renault Clion, Renault Meganen och det äldre paret på en hembyggd sidovagn tagit sig dit.
Gränspassagen mellan Turkiet och Syrien var belägen högt uppe i bergen och vägen dit förtjänar en egen bok men den skriver jag inte nu. I skrivande stund befinner vi oss på en hotellobby i Damaskus där vi har slagit oss ner. Damaskus har varit vänligt mot oss och vi är ännu en gång imponerade över hur smidigt trafiken ändå flyter med tanke på hur tydligt det arabiska temperamentet visar sig.
Vad jag personligen saknar i det här landet är den turkiska skräpplockarandan. I Turkiet verkade det finnas närmast obegränsat med arbetskraft liksom i Syrien men i Turkiet var i alla fall en bråkdel av arbetskraften upptagen med att plocka skräp, sopa gatorna, putsa fönster eller skrapa lortlagret från ett fönsterbleck med ett rakblad. I Syrien saknas den här andan i stor utsträckning och motorvägen kantas av en jämn rand med vad som förefaller vara hushållssopor. Avsaknaden av skräpbehållare i städerna är i det närmaste total och effekterna är tydliga. Trots detta är Syrien ett trevligt land med glada, nyfikna människor utrustade med ett gott bemötande.
Innan den här resan ansåg jag mig inte vara den resande typen som bara njuter av att få se en ny stad, men de flesta städer vi har besökt har ändå överraskat mig positivt. Syrien är ett av länderna som jag aldrig trodde att jag skulle besöka och än mindre trivas i som jag gör här. Jag känner inte på något sätt någon brådska att fortsätta resan.
I vår iver att upptäcka nya saker och vår fascination över det vi ser har vi helt förbisett behovet av att tillgodose dig som följer oss med bilder. Det vill säga: vi glömde kabeln till kameran i bilen. Enbart därför kommer bilderna att låta vänta på sig, men jag lovar att det är värt väntan.
Grattis även till min syster Theres och hennes kamrater som lyckades avverkade tjejvasans hela sträckning.
Hej på er alla och tack till Er som hjälpte oss med registreringsbeviset.

// MK

För att tillföra ännu mer åsikter, godtycklig fakta och svammel skriver jag nu ett inlägg helt utan information om vad vi gjort idag och vad vi ska göra imorgon.

Jag har noterat att de flesta länder som vi vid det här laget har passerat har några gemensamma nämnare. Utan några fakta alls, kan jag konstatera att det rör sig om rätt fattiga länder som fortfarande lider av sviterna från världskrig, kommunism och andra dumheter. De direkta konsekvenserna av dessa påhitt är enkla att se då länderna, förutom dålig ekonomi, fortfarande visar blödande sår av bomber och skotthål.

Den spaning jag gör genom alla länder sträcker sig dock lite längre. När jag passerar utfattiga byar i Turkiet, där folk fortfarande lever på de ägg som gårdens höns lycka klämma fram ur den leriga mark de springer på, kan jag inte låta bli att förundras. Granne med den smutsiga gården ligger ett jättebetongbygge, mitt i ingenstans, från en annan tid, en annan värld. På något sätt får jag känslan att någon högt uppsatt har tagit beslutet att precis just här ska det ligga en bensinmack, ett café, en restaurang och en butik som stolt skyltar med att de är en ”Outlet”. Kontrasten är så påtaglig och total. En film med motsvarande innehåll hade förkastats med motiveringen att den inte var trovärdig nog.

Dessa jättesatsningar kan låta som den enda vägen in i 2000-talet. Men. Bensinmackens hyllor är tomma, kylskåpen som läsken ska stå i är avslagna, restaurangen är tom och det enda som finns kvar av outlet-butiken är de stolta skyltarna. Samma koncept upprepar sig gång på gång, mil efter mil, land efter land. För vem är dessa skrytbyggen producerade? De som bor i närheten av dem har knappast råd att nyttja den nyfunna servicen och vi med svensson-inkomst som passerar är lätträknade.

Är detta en del i den enkla framtiden ut ur misär och in i I-landsklubben? Eller är det en satsning som kostar mer än den smakar. Jag sitter absolut inte på svaret men tror samtidigt att de som står vid rodret i dessa länder inte heller riktigt har koll. Med nutidsfacit i hand, men utan koll på vad som händer i framtiden så drar jag slutsatsen att storslagna satsningar åt precis fel håll är typiskt för länder med låg fart på utvecklingen. Hur man nu definierar och mäter den?

Dessa tankar och processen att skriva får mig att tänka på farten på min egen utveckling. Vilken klubb vill jag utvecklas nog för att gå med i? Vad är meningen med livet och när ska jag växa upp? En resa genom Afrika kanske är en början.

//Björn F

Senaste natten spenderades i bilen på ett truckstop strax norr om Anakara. På morgonen begav vi oss in mot staden för att leta reda på den Svenska ambassaden och vårt registreringsbevis. Eftersom vi inte hade någon karta över Ankara så var planen att stanna på en mack och köpa en karta, detta var helt klart lättare sagt än gjort. Delvis för att ingen kunde ett enda ord engelska och när vi till slut lärt oss vad karta heter på turkiska visade det sig att ingen hade någon till salu. Efter slumpvist navigerande hittade vi till slut hittade vi bussterminalen. Där erbjöd sig en taxichaufför sig att köra före och visa vägen. Inte några problem och några minuter senare var vi framme vid ambassaden.

Väl där visade det sig att posten kommer först vid elva-tiden och vi beslutade oss för att gå ut på stan för att se vad Ankara kunde erbjuda. Inte några stora händelser, men en fotrsatt fascination av trafiken och alla som deltar i detta på något sätt ordnade kaos.
Medans vi sitter här och skriver så ringer Jamal, som jobbar på ambassaden, och meddelar att posten har kommit och vi ska nu ta taxi tillbaka för att sedan styra kosan mot Syrien och förhoppningsvis lite värme.

//Per

Efter dagens frukost lämnade vi in en hel hög kläder för tvättning: riktigt bekvämt och måttligt dyrt. Efter gårdagens trevliga sammankomst där vi träffade några välberesta italienare och fransmän, hade vi lite kött på turistbenen och siktet ställdes in på Hagia Sofia, Blå moskén och Basilica Cistern som ligger ett stenkast från vårt hotell. Väl uppe på kullen, som är turistfällornas högsäte, betade vi av de tre byggnadsverken. Första stoppet var Blå moskén som idag fungerar precis som en vanlig moské, vi turister fick helt enkelt anpassa oss och ta av skor och bete oss på lämpligt sätt. Andra stoppet var Hagia Sofia, lätt att blanda ihop första och andra stoppet då de delar nästan allt, plats, utseende och storlek, skillnaden ligger dock i ålder och i att den senare numer är ett museum. Där slapp vi ta av oss skorna, men fick istället betala entré. Byggnaderna var extremt imponerande, storleken och byggnadskonsten var bedövande och vi gick, fascinerade, vidare för att hitta Basilica Cistern. Detta byggnadsverk är dock inte lika enkelt och självklart att hitta, även fast vi visste att den skulle ligga i närheten av moskéerna. Som av en händelse sprang vi på de trevliga italienarna igen och de pekade oss åt rätt håll. Tack för hjälpen!

Moskéerna var mäktiga byggnadsverk men övertogs av det unika och oväntade i byggnadsverket Basilica Cistern. För er som vet lika lite som vi gjorde innan vi gick den långa trappen ned under jorden så är Basilica Cistern en underjordisk vattenkällare som försåg delar av staden med vatten ända in i modern tid. Vi blev tagna av storleken på hallen och mängden marmorpelare som håller taket uppe. Helt klart ett måste vid Istanbulbesök.

Vi har nu upplevt ca 27 mil av Turkiet, Istanbul är en trevlig stad som förändrat min syn på Turkiet, om jag nu hade någon innan jag kom hit? Förhoppningsvis är resterande 150 mil lika trevliga.

Under mina tidigare utlandsvistelser har jag noterat min fascination vid studerande av saker som inte har samma standard som i Sverige. Jag kan inte låta bli att tänka på allt som skiljer sig, allt som inte ser ut som i det stundtals enkelspåriga Sverige. Hemma ser ett fönster ut som ett fönster, ett täcke har en viss storlek och en säng är alltid av samma längd. Här har de dock inte samma referenser, sängarna på hotellrummet är konstruerade för (av?) kortväxta, täckena är å andra sidan långa nog åt mig, vilket de aldrig är i Sverige. Fönstren öppnas genom att man skjuter den nedre delen uppåt, att de sen inte tätar mot ljud eller kyla ses som en bonus. Den svenska folkhemsnerven inom mig skriker: treglasfönster!

Resandet känns än så länge jättebra, vi tre kommer bra överens och skrattar åt samma saker, bilen fungerar och länder passeras utan bekymmer.

Nu ska vi ut för att på ett typiskt osvenskt sätt äta middag efter 21.00. Vi tar en del av seden dit vi kommer.

//Björn F

Nu har vi ätit Turkisk hotellfrukost och gjort en del kulinariska upptäckter. Målet för dagen är att besöka Hagia Sofia och den blå moskén.
Efter många försök har vi nu äntligen lyckats lägga upp ett spår på google maps. Inte så bra som vi hade hoppats, men det får duga. Det viktiga är ju att du kan följa vår resa. Klicka på resväg så ser du mer.

Nu ska vi ut och upptäcka denna på många sätt fantastiska stad.

//Per

Vi har nu tagit oss till Turkiet och Istanbul. Istanbul är en stad som hitintills bjudit på många glada överraskningar och vi har bestämt oss för att stanna här minst två nätter i väntan på registreringsbeviset till bilen.
För att börja från början så var det första positiva med Turkiet att vi faktiskt tog oss in. Som vi nämnt tidigare så har vi förlagt det gamla registreringsbeviset och beslutat oss för att köra så långt vi kommer och försöka få det postat till oss så snart som möjligt. Inom EU har det inte varit några problem vid gränskontrollerna och vi har bara behövt visa våra pass i Serbien och Bulgarien, men eftersom Turkiet inte är mer i EU var lite nervösa hur det skulle gå. Som du säkert redan listat ut gick det bra.
Först körde vi till en lucka och visade passen, nästa lucka passen och ett gammalt registreringsbevis som blivit kvar, nästa lucka pass och fråga om grönt kort för försäkring för bilen. Detta var ännu ett dokument som vi missat att ta med och en tillfällig trafikförsäkring fick lösas till summan av €25, sedan kollade dom på bagaget. men någon närmare koll blev det inte eftersom tulltjänstemännen antagligen inte hade lust att gå igenom all vår packning som vida överskred medelresenärens, vilket så klart avslutade med en stämpel i passet, avslutningsvis körde vi 100m till sista luckan där vi fick visa passen igen och sedan var vi inne i Turkiet. Det hela gick smidigt och väl över förväntan. Nu återstår bara att få ner registreringsbeviset till en lämplig adress i Turkiet, där finns några alternativ och så snart vi vaknar imorgon (onsdag) så kommer vi utreda för och nackdelar med dessa. Det känns på atmosfären att Turkiet ligger långt österut och gränser till Asien och mellanöstern. Svårt att sätta exakt på vad, men det är den gränspassage som har märkts mest än så länge.
Kvällen i Istanbul har varit full av positiva intryck. Trafiken är betydligt intensivare än vad vi är vara med i Sverige, men vi börjar få koll på hur det fungerar, tuta och gasa, och Björn gjorde ett utmärkt jobb att ta oss helskinnade genom trafiken.
När vi anlände till Istanbul hade vi ännu inte bokat boende och visste inte alls vart vi skulle. Så vi köpte oss en karta och letade reda på ett trådlöst nätverk vi kunde låna för att leta reda på ett bra hostel. Det skulle visa sig att det hostel som vi tänkte spendera natten på var beläget i de gamla delarna av Istanbul, vilket så klart bjöd på ännu fler upplevelser med smala och kuperade gränder som lyckligtvis tillåter biltrafik. Vi hittade dock aldrig det etablissemang som vi var ute efter utan valde ett av de 100 andra hotell och hostel som vi passerat, detta är inte en överdriven siffra. 20€ per person och natt inklusive frukost på ett litet fint hotell anser vi som väl överkomligt.
Under våra försök att lokalisera vår tilltänkta övernattning passerade vi Hagia Sofia, en minst sagt imponerande byggnad, som vi ska besöka så snart frukost intagits.
Poängen med resan är ju inte bara att köra bil utan även njuta av ledigheten så vi bestämde oss för att så fort den hygieniska misären, vår personliga hygien, åtgärdats så skulle vi ut för att ta oss en kall öl och ta det lugnt. Vi hamnade på ett litet ställe där man satt på golvet på kuddar och några av de redan existerande gästerna rökte vattenpipa. Något tveksamma till en början slog vi oss ner och beställde en öl. Efter en timme av glatt samtalande med några italienare beslutade vi oss för att bege oss till den efterlängtade sängen.
Onsdagen kommer spenderas i Istanbul och trots att mörkret infunnit sig sedan länge när vi anlände är säkra på att Istanbul är en stad som förtjänar mer än en dag för att upplevas till fullo, men vi har ju semester så vem vet hur länge vi stannar här.

Än så länge har vi inte kunnat ta några bilder av denna fantastiska och mytomspunna stad, men håll utkik så kommer det snart.

//Per

Vår väg genom Europa går smidigt än så läng, vi forcerar genom många länder på kort tid, som mest Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern på 6 timmar. Tjeckien och Slovakien körde vi igenom under natten och kan lätt konsttera att upplevelsen blir rätt begränsad. Förutom de städer vi stannar i kan man likna vår resa vid en ganska så interaktiv och långdragen resebroschyr. Platser, byggnader och underverk passeras utan att vi har en aning vad det är vi precis har sett. Google-nerven rycker och vi vill slita fram datorn för att på ett modernt och smidigt sätt leta sig fram till svaret. Moderniteten avtar dock då priserna för att ständigt vara uppkopplad i dessa länder kostar mer än sammanlagda stadsbudgeten för alla länder vi passerar under hela resan. Vi får helt enkelt fylla i en to-be-Googled-lista.
I Budapest tog vi ett mer eller mindre planerat sopp, efter första natten i taktältet 3 mil utanför, köade vi oss in till centrum med resten av befolkningen. Kö, livlig trafik och spårvagnar blandat med enkelriktade gator, rondeller med väjningsplikt ibland och otydliga kartor gjorde att vår väg stundtals blev rätt omsändig. Vägkaoset till trots blev vi nog lite kära i Budapest och dess innevånare, både vi och staden förtjänar en längre visit i framtiden.
Vägen ut ur Ungern och in i Serbien gick smidigt, rak, bred och fin väg med lite trafik gjorde denna sträcka till resans mest smärtfria del. Att vi dessutom blev övertalade att tanka V-power-diesel gjorde det hela ännu bättre. Vår gamla men underbara Toyota fullkomligt flyger fram och drar en direkt märkbar mindre mängd bränsle, placebo, lariam eller andra möjliga psykologiska effekter som man kan skylla på till trots så är både vi och Toyotan nöjda. Sträckan mellan Serbiska gränsen och Belgrad var lika imponerande som enformig. 15 mil spikrak väg med endast åkermark så långt ögat kunde nå. Inget annat. Av och påfarterna var lika många som träden, ca 5st.
Redan i Sverige uppdagades ett problem som vi nu försöker lösa. Vi har tappat bort regbeviset, om det ligger i bilen, Borlänge, Garsås, Mora eller Orsa vet vi ännu inte. Ett nytt är beställt och ska förhoppningsvis landa i Garsås idag (tisdag). Målet är att få det skickat till oss, vilket inte är helt enkelt då vi inte vet exakt var vi är om 2 dagar. Siktet är i alla fall inställt på att nå Svenska ambassaden i Ankara och låna deras brevlåda. Men för att det ska vara möjligt måte vi först veta att vi tar oss in i Turkiet utan det nämnda dokumentet. Turkiska gränsen är alltså målet för dagen
Belgrad passerade vi inatt och det var en skitig och stökig stad. En tät rök som luktade likt pelletseldning hemma i Sverige låg som en matta över hela staden, det stack i ögon och hals men vi tog oss igenom.
I skrivande stund har vi precis lämnat Sofia bakom oss. Ringleden runt Sofia var en upplevelse i sig, hålen i vägen var större än de flesta bilar som passerade runt dem, chaufförerna som rattade bilarna var stundtals galnare än vägen. Vi fick uppleva vår första omkörning på högersidan då en Hyundai passerade oss med dubbla hastigheten mellan oss och de få vägmarkeringspinnar som fortfarande stod kvar. Bulgarien är än så länge det land som ligger längst ned vad gäller utveckling som vi passerat. Högt och bergigt är det också, ny högsta-höjd uppnådd på 850 meter.
Nu kör vi så att bilen glöder och hoppas på att ta oss in i Turkiet innan posten måste lämna Garsås med en bestämd adress. Men det ska nog gå bra då vi nu (0740) bara har 25 mil kvar.

//Björn F

Vi sitter nu i Budapest och snålar på en känd hamburgerkedjas w-lan. Vår plan att förbereda bloggar och bilder i bilen för att sedan lätt kunna uppdatera när vi får tag i internetuppkoppling har inte gått som vi tänkt oss. Vår inverter som omvandlar 24v till 220v har nämligen gått sönder. Ett annat problem som vi upptäckt är att registreringsbeviset till ligger kvar i Sverige på okänd ort. Detta har än så länge inte förorsakat några problem. Gränsövergångarna har varit smidiga då vi knappt sett tulltjänstemän i tjänst.

Besöket i Polen avslutade vi med ett besök i Aushwitz-Birkenau. Ett besök som inte lämnade oss oberörda av allvaret.

Innan vi slutligen campade i Ungern tre mil norr om Budapest, och officiellt invigde vårt taktält, hann vi med att åka igenom Tjeckien och Slovakien. Dessvärre skedde detta i mörker vilket begränsade intrycken något, men vi kan konstatera att vi gärna återvänder och upplever det i dagsljus med mer tid. Vi satte även nytt höjdrekord med 779möh.

Efter lite uppdateringar av bilder och resväg är planen att åka vidare till södra Serbien och om allt flyter på bra eventuellt vidare till Bulgarien.

Vi kände oss rätt ensamma som turister på färjan från Karlskrona till Gdynia. Lastbilar med tillhörande Polska chaufförer fanns det dock gott om. Vi insåg rätt snabbt att vi var på väg in i ett land med andra kulturella värderingar när vi såg det lilla arrangemang av information kring den svenska alkohollagstiftningen. Volvo och Stena line tillsammans med vägverket informerade att man skulle passa sig för att köra i Sverige med över 0.2 promille alkohol i blodet då det kunde ha livsförändrande konsekvenser. Detta illustrerades med en kille som höll en flaska som en pistol mot sitt huvud. Nu börjar det konstiga. Den enda konsekvensen som togs upp var att man faktiskt blev av med körkortet eller till och med kunde hamna i fängelset om man åkte fast. Allting avslutades med en trevlig liten slogan ”think before you drink” tryckt i en varningsskylt. All motsvarande propaganda vi är vana att bli matade med i Sverige är: om du dricker och kör bil så kommer någon att dö. ”don’t drink and drive” har jag vuxit upp med.
Att informationen fanns på båten har nog att göra med att de faktiskt serverade alkohol till passagerarna. Men att informationen ackompanjerades av en alkomätare och att den stod mellan prislistan för alkohol och kassan till baren visade på de tidigare nämnda skillnaderna.
Vi gillar kontrasterna, vi kan nästan påstå att det är en av de stora anledningarna till att vi faktiskt genomför resan. Polen är ett kontrastrikt land. Vägarna växlar mellan perfekt autostrada och asfaltsbitar som fortfarande minns stridsvagnarnas avtryck från andra världskriget. Perfekt upplysta lyxvillor trängs bredvid plåtskjul och kråkslott.
Billigt är det i alla fall. Ett McDonaldsbesök visade att en QP-cheese kostade ca 20sek och diesel ligger precis kring 9 sek.
Målet för natten är Auschwitz där vi imorgon ska få känna på ett tungt vingslag i vår nutidshistoria. Förhoppningen är också att besöka Krakow för lite internet och andra förnödenheter.

Nu har vi åkt ombord på färjan och ska leta upp våra hytter. Bilder och detaljer kommer när vi har behandlat våra hygieniska problem och sovit lite.