Det anslutande flyget ska lyfta 02.50 den 24:e Juli. Runt 02.10 dyker en man upp som verkar ha det yttersta ansvaret för boardingförfarandet och frågar oss om vi har ordnat med visum till Tanzania. Svaret blir nej eftersom det är sanningen. Mannen fortsätter med att fråga oss om vi har någon biljett för vidare resande från Tanzania. Även där blir svaret nej eftersom det är sanningen och mannen säger att då kommer vi inte att få följa med detta plan.
Vi försöker med diverse metoder att få honom att ändra sig angående vårt fortsatta resande, vi försöker påvisa att vi har de ekonomiska muskler som krävs för fortsatt resande efter ankomst till Tanzania (detta är ett krav för att komma in i Egypten med bil så jag tänkte att det kanske kan hjälpa), vi försöker övertyga honom att vi kan få visum vid ankomst till Tanzania, men läget verkar hopplöst. Vi erbjuder oss att väcka ambassadpersonal för att de ska få tala med denna envisa man. Han går med på att tala med personal från ambassaderna och vi börjar ringa som vildar. Amerikanska ambassaden gör det de ska och de erbjuder sig att tala med mannen men när vi vänder oss om har han försvunnit ut till planet och ämnar inte komma tillbaka förrän planet har lyft. Jag och Jessica ser situationen glida oss ur händerna, och vi stormar med oväntat lite motstånd genom säkerhetskontrollen och till personalen som lastar bussen till planet. Det börjar skrikas en hel del på alla möjliga språk. Jag tror till och med att jag klämde in några upprörda svenska fraser. Vi kräver att få följa med den sista bussen ut till planet men mannen i dörren verkar inte tycka att det är någon bra ide och hotar med att tillkalla vakter vilket han faktiskt också gör. Vi inser att det kanske inte är någon vidare taktik och börjar istället fundera över hur vi ska slippa ur vakternas grepp. Efter en stunds tjafsande dyker en ny man upp. Han är representant för flygbolaget (Ethiopian airlines) och försöker lugna ned oss vilket han inte lyckas speciellt bra med. Vi skriker och gormar och försöker skynda på nästa drag i tron att vi fortfarande ska komma med planet. Vi kräver att få träffa den envisa mannen snarast möjligt men efter en snabb titt på klockan inser vi att det nog kommer att inträffa först efter att planet lyft. Jessica är vid det här laget så upprörd att hon knappt kan tala sammanhängande. 
Vi blir ihopbuntade med en ung kvinna från Guinea som bommat att visa sitt visum (som av någon mystisk anledning fanns på ett separat papper) vid gate 5 och därför blivit nekad att kliva på planet, plus en israelisk man som lyckats få visum till världens yngsta land, Södra Sudan, men som inte kunde få visumet på papper förrän morgonen efter. Fyra människor från vitt skilda länder (och varsin världsdel) som av mer eller mindre godtagbara skäl blivit nekade (av samma envisa man) att kliva på ett och samma plan och därför hade lika många frågor som vi till denna man.
Vi blir ombedda att vänta och gör så. Vi kräver att få träffa den envisa mannen och vi får beskedet att det ska dröja en liten stund till. Vi har fortfarande inte våra pass. Vi blir ombedda att vänta och finner oss utslängda från den ena restaurangen efter den andra eftersom klockan nu börjar närma sig 04.00 och det tydligen är då restauranger på flygplatser städar. Till slut sitter vi på golvet i det mesta centrala läget vi kan tänka oss, med avsikten att haffa första bästa personal som kan tänkas hjälpa oss.
När jag nu tänker tillbaka förstår jag den envisa mannens agerande. Inte varför han nekade oss att gå på planet, men varför han valde att helt enkelt gå hem, och inte inte prata med oss mer den natten. Jag hade nog inte heller varit så sugen på att möta fyra arga passagerare mitt i natten (varav en, den unga kvinnan från Guinea, inte sett en säng sedan flera dagar tidigare) och än mindre när vi skickat arga meddelanden till honom genom hans kollegor.
Vi blir underrättade att den envisa mannen har gått hem för dagen och att vi är välkomna att besöka honom dagen efter på hans kontor när han börjar klockan 22.00, och att vi nu inte längre får vistas i den här terminalen utan måste skeppas tillbaka till den vi var på först. Dels för att Ethiopian Airlines säger att Egyptair ska hitta ett annat plan åt oss, men också för att det inte går att ta sig ut från den terminalen utan visum. Transferdesk (som hör till Egyptair) säger att det här är Ethiopian Airlines problem eftersom det är dom som nekat oss boarding. Vi instämmer och frågar vad vi kan göra åt saken. Den högsta hönan på plats förser oss med en utskrift från något som kallas TIM och säger att vi borde ta kontakt med turistpolisen.
TIM verkar vara en guide som hjälper flygplatspersonal att ta rätt beslut angående in och utresebestämmelser för internationella resor.
TIM säger att:

(…)
”Warning:
Visitors not holding return/onward tickets could be refused entry.”

Vi tillsammans med personalen tolkar detta som att det borde vara grönt ljus för oss men med en varning.

Trots att jag lyckades klämma ihop dessa händelser (vid transferdesk) i tre meningar betyder inte det att det var gjort i en handvändning. På papperet (som vi fortfarande har kvar) står präntat när det skrevs ut. 07.24 2011 07 24. Alltså över 4,5h efter att planet skulle lyft. De nästkommande två timmarna vet vi inte riktigt vad som händer. Vi vet att vi väntar på någonting (förmodligen Egypten), och att våra pass ska bli klara (med vad?) och ges tillbaka till oss, för utan dessa kan vi inte ta oss genom viseringsproceduren och således inte heller ta oss till turistpolisen…
Runt 09.30 får vi tillbaka våra pass, 16h senare (en tid som i Sverige varit tillräcklig för att anmäla det som försvunnet), efter att ha varit (mer eller mindre) vakna runt 24h, bara för att kunna köpa ett visum som vi aldrig egentligen behövt, för att kunna gå till turistpolisen som inte kunde/ville/var begåvad nog att kunna hjälpa oss. Jag känner att jag blir upprörd bara av att skriva det här men där jag kommer ifrån brukar begreppet polis innebära att man faktiskt vet saker om saker, som till exempel att man faktiskt kan mellanlanda i ett land, som man normalt behöver visum till, utan att skaffa ett visum, så länge det handlar om en så kallad transit. Det vill säga att vi kan mellanlanda i Etiopien utan att behöva ansöka om visum för det landet, så länge vi håller oss inom därför avsedda lokaler och restriktioner (vanligtvis en avskärmad del av en flygplats). Efter att ha diskuterat med turistpolisen en kvart inser vi att han faktiskt inte förstår detta utan gång på gång frågar varför vi tjatar om visum till Tanzania när vi ska till Etiopien. Behöver jag säga att besöket hos turistpolisen inte riktigt blev vad vi hoppats på… 

Såhär i efterhand inser jag att det inte hade spelat någon roll vad vi gjort den natten, eftersom den envisa mannen redan hade bestämt sig, från den första gången han såg våra pass, att vi inte skulle med det planet.

Varför kunde inte personalen kläckt ur sig detta tidigare? Till exempel när vi landade i Kairo och lämnade bort våra pass och de såg att vi saknade visum till Tanzania.
Hur kommer det sig att alla andra vi talat med, instämmer med oss, förutom denna enda man? (mannen i transfer desk, alla övriga inblandade på Kairos flygplats, turistpolisen).
Och kan någon förklara var min ficklampa tog vägen?

Nästa del kommer när jag känner för att skriva den. Pussohej.

Jag anser mig själv vara utrustad med en stor portion tålamod. Kanske inte mer än medelsvensken men tillräckligt för att lyckas ta mig igenom hamnen i Aqaba. Detta står fast och sant. Tillräckligt för att överleva en uppväxt med två systrar som oftast hade en helt annan syn på livet och problemet framför oss. Men nu är det färdigt. Mitt ytterst svenska, blåögda tålamod är slut. Den sista nicken av nordiskt tyst medgivande har nickats. En sista gång har jag backat ur en diskussion med ett snällt ”visst” bara för att slippa bli den obekväma, besvärliga kunden, gästen eller kompisen.

Allt gick fint. Notera ”gick”. Istanbul var enormt trevligt, likaså Engin, våran couchsurfing värd. Genom 33 grader celsius stegade vi på mellan påstridiga försäljare, genom den enorma ”Grand Bazaar”, gick över broar, under broar, drack te i aftonsolen, drack en öl eller två, återupplevde den magnifika underjordiska ”Basilica cistern”, gick vilse, hittade hem igen och till och med besökte Asien en sväng. Tiden gick fort i Istanbul och dagen kom när vi skulle fara vidare mot nya mål. Vi sade farväl till våran värd och med (för landet typisk) raketfart satte vi av mot flygplatsen. Vi frågade den vänliga damen, anställd av Egyptair, i vår check-in, om vi var tvungna att checka ut våra väskor vid mellanlandningarna. Svaret blev nej eftersom vi köpt resan i en och samma biljett men med ett stopp på 11 timmar kände vi oss ändå tvungna att fråga. Hon replikerade med att fråga oss om vi hade ordnat med visum till Tanzania eftersom det var slutdestinationen för resan. Vi svarade vänligt att vi kan få det på flygplatsen vid ankomst till Dar es-Salaam. Damen sade att hon måste kolla upp det, gjorde så och det visade sig att vi hade rätt och allt är frid och fröjd. Det är nu våra väskor åker iväg på bagagebandet och även fast jag flugit ett antal gånger så känns det lite motigt att lämna ifrån sig majoriteten av det man har med sig utan att vara helt säker på att man kommer att återse något av det. Vad jag däremot var hyfsat säker på att åter se var staden där jag tillbringat mer än ett dygn på vägarna för att försöka hitta Sudans ambassad. Ni som följde den här bloggen under förra årets äventyr vet kanske redan nu att jag pratar om staden som alltid sover, staden som aldrig gnuggade morgongruset ur ögonen och såg världen ur någon som helst synvinkel, platsen där Hin Hole har sitt avträde, tillika platsen som jag efter den sista tidens bravader kommer att ta stora omvägar för att undvika: Kairo
Till Kairo anlände vi runt 17.30 söndagen den 23:e Juli med kläderna vi hade på oss, pass och det vi hade valt att ta med i handbagaget. I mitt handbagage hade jag en tröja, vilket ska visa sig vara ett smart drag, iPad med laddare, telefon utan laddare, lite USD och mitt visakort i en mindre ryggsäck. Jessicas handbagage däremot bestod av en datorväska med laptop och laddare, en IPod, lite USD och några pennor.
Vi klev av planet ett par timmar försenade men hade inget emot det eftersom det betydde kortare väntan på nästa flight, blev hänvisade till ”transfer desk”, som ska kontrollera så att vi hamnar på rätt plats och kommer till rätt terminal och till slut kommer med rätt plan. Vi blev av med våra pass så snart det blivit våran tur och vi blev ombedda att vänta på vidare instruktioner i korridoren. Vi väntade runt en halvtimme och kände att det kanske börjar bli dags för lite mat. Den 19:e gången killen med passen passerade våran plats i korridoren högg vi tag i honom och undrade om vi kanske kunde få våra pass snart och gå vidare till en annan terminal. Vi befann oss nämligen i en del av flygplatsen som är avskild från övriga terminaler av den anledningen att här ska man kunna spendera viss tid utan att behöva skaffa visum till landet ifråga. Killen med passen svarade lite undvikande och det verkade som att han stod inför en helt ny utmaning, någonting som aldrig tidigare har inträffat och att han och hans ämbete inte riktigt visste hur det skulle ta itu med denna nya okända situation.
Vi gick med på att vänta en stund till och innan vi visste ordet av hade våra tidigare medresenärer vandrat vidare mot nya mål och nästa lass kommit knatande med skrikande barn, klapprande klackar och handbagagevänliga väskor. Det dröjde en stund till och äntligen hände något. Vi blev ihopbuntade med fyra tyskar i samma situation, lastade i en minibuss, och forslade till en större terminal.
Vi kände oss tillfreds och beställde en öl, spillde ut större delen av den, laddade det vi hade laddare till, träffade två jänkare, åt hamburgare och gjorde oss mentalt redo för Afrika.
Det anslutande flyget skulle lyfta 02.50 den 24:e Juli, så när klockan närmade sig midnatt började vi röra oss mot killen som antogs ha våra pass. Vi fick tag i honom och saker och ting verkade inte vara riktigt klara så det bestämdes att han ska söka upp oss på McDonalds när saker och ting är klara. Han gjorde detta efter ännu en stund och passen verkade ännu inte vara riktigt redo att lämnas tillbaka till oss. Det bestämdes att passen ska finnas i gate 5 när denna öppnar 1 timme innan avgång. Det är för mig idag ännu oklart vad för saker och ting som var oklart vid detta tillfälle. Jag började känna obehag eftersom det började närma sig 12 timmar sen senast jag höll i mitt pass, men eftersom Egypten är Egypten och Kairo är Kairo bestämde jag mig för att låta byråkratin ha sin gång. Vi fortsatte att göra ingenting tills Boarding, och kom i god tid till Gate 5 med förhoppningen att vi skulle kunna göra oss kvitt eventuella procedurer i god tid före avgång. Det visade sig att det inte bara var vi som gått runt och saknat våra pass då mannen i Gate 5 inte gör ett dugg förrän en annan man anlänt med en stor mängd pass. Ur varje pass stack en unik kombination av papper och biljetter ut. Allt samlat på egyptiskt maner i en stor plastlåda utan lock eller någon annan form av stöldskydd. Det skreks i vanlig ordning en del personalen emellan innan grälet avbröts av att den högst rankade ämbetsmannen på plats bestämde sig för att det är dags för en cigarett. Det faktum att 50-talet personer stod i kö, och ytterligare ett 50-tal satt i kö till hans ämbete och väntade på sina pass verkade inte bekomma honom nämnvärt.

Fortsättning följer…

Väskan är packad, passet är förnyat och Jänkaren är i stan.

Men först spolar vi tillbaks lite och fyller i med det viktigaste som hänt sedan senaste blogginlägget.

Bilen är såld.

Det var nog allt. Åter till ämnet. Som är pass, väskor och jänkare för det är precis detta den kommande tiden kommer att handla om. I Dalarnas mörkaste skogar har planer smidits, så även i norra Malawis mörka skogar. Amerika har även bidragit med viss hjärnkapacitet. Resultatet är en ondskefull plan som kommer att omkullkasta alla eventuella planer på utsvävningar, karriärsdrag eller att leva ett liv i bekvämlighet.

Bakgrund

Under förra årets resande fick jag upp ögonen för en del av världen som jag tidigare inte haft något större intresse av. En del av världen som i mitt huvud tidigare gestaltats som ett grovkornigt sandpapper. Denna kontinent visade sig innehålla grönska istället för sand och öken, gemenskap och förståelse istället för rädsla och intolerans och en massa glada ansikten att minnas för resten av livet. Ett av dessa ansikten är Jessica. En glad amerikanska med mängder av resande i bagaget, som åkte med oss en bra bit på vägen. Ett annat är Mick Wilde. En minst lika glad Australienare som driver en lodge i det (i mitt tycke) fantastiska landet Malawi. 
På något underligt sätt lyckades jag bli bekant med dessa båda, samtidigt som de lyckades bli bekanta med varandra. D.v.s. Jessica kom till Micks lodge, Mushroom Farm, en vecka efter oss.

Syfte

Eftersom det tydligen blir lite ensamt till och från på www.themushroomfarmalawi.com ville Mick komma ifrån landet en längre stund och behövde någon/några som kunde ta hand om farmen under tiden. Amerika kontaktades och via Jessica vidare till Sverige och mig. Vi tog på oss uppdraget och kände oss väldigt stolta över att ha blivit tillfrågade. Planeringen tog fart och snart fanns en färdig idè.

Genomförande

Ryggsäck.

Tidsplan

110505 Jessica lämnar staterna. Australien, NZ, Holland, Belgien, Sverige
110619 Jag hämtar Jessica och två Australienare (Dan och Cory) på Arlanda. Midsommarfirande och återträff står på agendan. Björn och flickvän Sara, dök upp senare.
110714 Jag och Jessica lämnar Sverige via båt med siktet inställt på Estland och Tartu där Jessica planerar att kanske gå i skola nästa höst. Vidare till Tallinn för att utforska lite och där är vi nu. Så resterande noteringar är mest bara en önskan, ett möjligt tillvägagångssätt, en vision om hur framtiden skulle kunna se ut. Framförallt gäller detta när vi senare sätter våra förväntansfulla fötter på afrikansk mark, eller ännu värre, i Egypten.
110719 Avfärd mot Istanbul med flyg för några dagars avslappning.
110723 Avfärd mot Dar es Salaam med flyg, via Addis Ababa och Kairo
110724 Ankomst Dar es Salaam för vidare transport med tåg och andra tveksamma farkoster mot resans mål, inte långt från Livingstonia, Malawi (inte att förväxlas med Livingstone, Zambia).

Så ni som tycker att det är trevligt med läsning kan titta in här till och från så ska jag försöka uppdatera så fort något intressant inträffar. Eller om jag helt enkelt får lust att skriva lite. Det verkar lite ambitiöst att förvänta sig lika mycket action på en lodge som på en roadtrip, så det kanske blir mer djupa funderingar och filosoferande. Den som lever får se.

//Mikael Kalrot 110718 Tallinn, Estland

Det är nu runt 2 år sedan iden om en utopisk resa dryftades. Planen var en resa med bil från Konungariket Sverige till det där kapet längst ner på Afrikas spets som ingen riktigt visste namnet på. Det visade sig efter vissa efterforskningar heta Kap L’agulhas och det var inte alls det namnet jag hade fått lära mig i skolan. Där och då kändes Kap L’Agulhas som ett sånt ställe som andra besökte och berättade om. Som månen.

“I‘m not the travelling type” sade jag till Jessica på vägen upp på Sinaiberget efter att hon frågat var jag rest förr. Jag berättade om mina erfarenheter av världen på utsidan som innefattade Legoland i Billund, Trollstigen i Rauma, Alko i Torneå och en chartervecka i Tunisien. Det kändes som att jag inte hade så mycket att komma med när hon berättade hur hon backpackat sig från Japan, genom Kina, en del av -stan länderna och vidare till Mellanöstern där vi befann oss nu, så jag försökte ursäkta mig med att mitt liv inte gick ut på att resa. Sekunden efter jag sagt det kände jag att det där var väl ganska dumt sagt. Vad gör jag då här? Köra tvärsöver världen och ursäkta sig för att man inte gjort det tidigare. Numer säger jag att jag inte var den resande typen men att ärendet är föremål för revision. // MK

Tack!

Max (och Lothar, Felix och Bibi) för all öl, visa ord och för att ni bevisade att tyskar inte är idioter.

Jess och Thomas. Jessica för sällskapet och ett nytt sätt att se på världen. Thomas för att du bevisade att Belgare är idioter.

Mattias Z, Christian Ö och Kyra (Gift, Margaret, Lisa J, Daniel P, och han som var gift med Filippa som jag inte minns namnet på) för en fantastisk gästfrihet, massa trevligt sällskap och den bästa guiden till Kapstaden.

Australien(s)arna.

Wazzaa, Catfish, Splats och Sperm.

Eller Dannyboy, Jace, Jimbo och Cory.

Eller Daniel Bland, Jason Lohman, James Stevens, Cory Lyndon Salmond.

Jag skrattar bara jag tänker på er.

Maxtrid. Tjejen och killen på moped som numera är man och hustru.

Gänget från Dahab. Maria (mest för din pizza)och Nic, Jeni och Seb, Aaron, Dries, Sam, Brad (den svenske) och Mary, Lasse, Kelly och Krys, Leon och Lucy, Greg och Olivia, Mojo, Darren, Mo, katterna, killen som sålde Meatos, Ahmed som höll min hand när jag var hos doktorn och som ritade flera a4 fulla med saker som vi skulle se i Kairo och naturligtvis sopan på posten som berättade hur mycket jag skulle betala i porto till Sverige. Inget av vykorten har kommit fram!

Göran och grabbarna på Mora Däck & Fälg

Tim & Kim och Anneli.

Taxichaffisen i Ankara som gratis guidade oss till svenska konsulatet.

Chris på Jungle Junction.

Arne och Britta för te, sympati och en soffa.

Beatrice Magnusson på Motormännen.

Dalarnas tidningar (dt.se) som orkade med oss hela vägen.

Hans O på Dti-Sweden.

Fixarna som skulle fixa våran färjetur över Lake Nasser men som inte fixade just någonting.

Killen i diket vid Lejonen inne i South Luongwe som vi drog loss och som gav oss alla kontanter han hade i lokal valuta.

Per-Anders på Släp och Kaross.

Geten i Kenya som vi åt upp.

Richard och Boris som vi hittade i Loyangalani. Ett ställe där jag inte trodde att vi skulle hitta liftare.

Schweizaren på MzoozooZoo.

Paret i Daf:en på Rezieky Camp i Luxor.

Gänget i Nkhata Bay. Iris, alla tre Ryan (men mest Salmster som även dök upp i Kapstaden), Thomas (som egentligen heter Jocke), Richard, Chris, Christian, Richard, Jack.

Matt Stewart.

Killen i klänning som guidade oss till Tim & Kim Village.

Konsulatet i Ankara för att vi fick låna er postlåda.

Ia som skvallrade för tidningen.

Killen med svetsen i Zambia.

Mick och resten av gänget på Mushroom Farm. (Andreas från Tingsryd, Or och danskan som blev stucken av en skorpion).

Tysken och norskan som vi kamperade ihop med några nätter i Kairo. Och hunden Trouble förstås.

Lasse W, Regina Spektor, Johnossi, Frida Hyvönen, Elton John och all annan musik vi lyssnat på under resan.

Jan och alla kollegorna på Jale AB.

Killen som slickade på bilen i Kenya.

Wim i Addis Ababa. Vet inte riktigt varför.

Ahmed som guidade mig genom den djungel som är hamnen i Nuweiba. (grattis till tillslaget).

Alla förstående föräldrar som inte förbjöd oss att åka.

Elsie som tillbringade fler än en sen kväll tillsammans med symaskinen och det som skulle bli tältduken.

Ashley Duling för att du tog av dig solglasögonen.

Till sist på hedersplatsen, mannen som gjorde denna resa möjlig: Rickard Björling. Kan inte tacka dig nog. Du är en av oss.

Förlåt till:

Killen som fick fotbollen (som troligen blev lynchad efter att vi åkt).

Timmy the Turtle som blev tagen från oss.

Geten i Kenya som vi åt upp.

Om du orkat läsa ända ner hit så tycker jag att du ska fortsätta bland bilderna. Sist i galleriet Efteråt finns det några riktiga godbitar… Där finns till och med något för er icke svensktalande.

Äntligen är Mr J (alltså Toyotan) på svensk mark igen. Det krävdes två föräldrar, en vänligt sinnad tysk och runt 240 mil på svenska danska och tyska vägar för att få det att ske, men nu är det alltså avklarat. Dessutom betyder detta att arbetet med statistik och summering kan börja, så håll utkik här för sammanställd data från resan. // MK

Det har inte varit så mycket aktivitet här den senaste tiden, och jag för min del skyller det på att all min tid går åt till att få livet tillbaka på fötter igen. Det är fantastiskt skönt att vara hemma bland bekanta ting och där man vet att och hur allting fungerar. Naturligtvis saknar jag dock känslan av äventyr och att vakna på morgonen och behöva fundera en sekund över vilket land man befinner sig i för tillfället. Äventyr var kanske att ta i förresten. Självklart var det ett äventyr men personligen hade jag efter att under ett helt år hört och läst om resenärers skräckhistorier från den Afrikanska kontinenten, väntat mig lite mer krig. Liksom lite mer elände och krångel med gränspassager och militärkupper och kanske en och annan påhittad trafikförseelse samt åtminstone en punktering. Såhär i efterhand känns det som att det nästan gått lite för lätt att ta sig hela vägen. Visst gick bilen sönder lite då och då, men totalt har vi nog spenderat mer mekanikertid i garaget under förberedelserna än vi gjort efter vägen. Hur som helst är vi hemma och välbehållna men resan är inte riktigt slut än. Bilen har nämligen inte återförts till ursprungslandet men det är tänkt att det ska åtgärdas någon gång efter tisdagen den 27:e Juli, då det är planerat att den ska landa i Hamburgs hamn. En liten roadtrip senare ska den vara tillbaks i sin hemmahamn, och då ska resan sammanställas i siffror, så håll utkik här för att se statistiken som bilen för med sig hem. Ha det bra så syns vi kanske på vägarna.  // MK

Efter att vi kommit till Kapstaden har tempot sjunkit betänkligt, och det har nog märkts på bloggen. Det var över 2 veckor sen vi uppdaterade den men samtidigt så speglar det lite hur mycket som händer här. Naturligtvis är det mycket som händer men vi gör vad vi kan för att inte stressa upp oss alltför mycket. Vi sysselsätter oss med fotboll, öl, mindre utflykter och grillar när vädret tillåter. Japp, trots att det är midvinter så går det faktiskt att grilla och vi njuter av varje sekund. Dessvärre har vi förlorat reskamraten Per. Han sköter numera verksamheten i Sverige.
Vi bestämde oss för att se lite fotboll live medan vi ändå är på plats och tog oss till biljetthögkvarteret i Kapstaden, där kön ringlade lång och besvärlig. Efter att vi sett vilsna ut ett tag kommer en man och frågar vad vi letar efter. Biljetter svarar vi och han undrar om vi vill ha biljetter till en speciell match eller en speciell arena. Vi svarar att vi inte riktigt bryr oss om vilken arena eller vilken match och han visar oss förbi kön utanför in till ett litet rum med tre luckor. Där börjar (eller slutar) den långa kön vid den första luckan och tack vare några små lappar förstår vi att människorna i kön väntar på återbud till matcherna i Kapstaden. Eftersom vi inte brydde oss så mycket om var den aktuella matchen ägde rum fick vi gå vidare till nästa lucka. Där slogs det fast att den enda matchen det fanns biljetter till (innan vi skulle åka hem) var Sydkorea – Grekland. Bra sa vi och köpte två biljetter. Nästa steg var att köpa en Vuvuzela med Sydkoreas flagga på. Sagt och gjort. Hyrbil bokades och en plan började ta form.

11/6-10
15.00 Upphämtning av hyrbilen i Kapstaden. Hyundai Atos 1.1 mätarställning: lite över 1000 mil. Bränsletankens rymd: 35l
16.00 Avspark Sydafrika – Mexiko på Soccer City i Johannesburg. Avnjöts på Caveau i Kapstaden (första halvlek, utan ljud tillsammans med Ryan nummer 3, och ett gäng av hans polare) och på Fireman’s Arms (andra halvlek, med Chris, Danne och alldeles för många andra människor på för liten yta). Matchen slutade 1-1.
20.30 Avspark Frankrike – Uruguay på Green Point Stadium i Kapstaden. Avnjöts på Fork (första halvlek, med Chris, Danne, Mattias, en ledig kock och en jobbig journalist som fick sina fiskar varma) och på Fan Fest (festivalområde med storbild (76kvm) och ölförsäljning). Matchen slutar 0-0
23.30 Avfärd från Kapstaden i hyrbilen. Kalrot bakom spakarna och Björnen i en sovsäck.
12/6-10
05.05 Lights out i hyrbilen på parkeringen vid bron över floden Bloukrans.
08.00 Klockan ringer i hyrbilen och Björnen gör världens högsta Bungeejump. 216m till vattnet.
13.30 Avspark Sydkorea – Grekland på Nelson Mandela Bay Stadium i Port Elizabeth. Avnjuts på plats med ofantliga mängder Vuvuzelor och Koreaner. Sydkorea vinner med 2-0
16.00 Avfärd från PE med Björn bakom spakarna, ivrigt påhejad av Kalrot med ett sexpack öl bredvid.
23.25 Ankomst Zetterberg Residence i Camp’s Bay Kapstaden.
23.27 Lights out i Zetterberg Residence i Camp’s Bay Kapstaden.
Statistik
Total tid utanför eller på väg ut ur Kapstaden 23h 55m
Totalt antal km med hyrbilen 1560
Sömn B 6h
M 3h
Totalt antal stopp för tankning 5
Största under resan konsumerade ölförpackningen 750ml
Totalt antal poliser som setts efter vägen svårräknat

Utan att överdriva kan jag säga att jag stortrivs i Kapstaden. Människorna är trevliga, saker och ting fungerar, vädret går inte att klaga på (gnället om dåligt väder på tv och tidningar är bara skitsnack) och var man än går är det kalas hela dagen och hela natten. Fotbolls-VM är här och det går inte att ta miste på.

“Feel it. It is here.”

Och på samma sätt som det är fantastiskt att vara här känns det helt och hållet overkligt att det är imorgon vi åker hem. I långsam takt har man under dessa snart 4 månader (!!), vant sig vid att livet är på ett visst sätt och inte längre bara ett tillfälligt sätt att leva. Det har på något sätt blivit vardag att inte ha någon vardag. Personligen oroar jag mig för att det kommer ta lika lång tid att vänja sig vid livet hemma som det gjorde att vänja sig av med det. Med lite otur kan man kanske inte ens sova i sin egen säng eftersom man vant sig vid andra mer tillfälliga lösningar. I Kairo mötte vi en man som varit på resande fot i 4 år med sin motorcykel och sitt tält. Vid ett tillfälle blev han bjuden att bo på hotell en natt men lyckades inte sova i sängen utan smög ut till sin motorcykel, hämtade luftmadrassen och sovsäcken och kamperade på golvet på hotellrummet. Jag hoppas verkligen att jag kan sova i min säng för det är en av de saker jag saknat mest under den här resan. Sängen och tvättmaskinen. Två uppfinningar som jag numera värderar nästan lika högt som hjulet. Våren i Sverige är också något jag känner att jag gått miste om. Även fast vi sett snö på vissa bergstoppar på vägen var det nog senast i Polen (i början av Mars) som vi såg den typen som verkligen täckte marken. Nu när vi kommer hem till Svedala kommer det att vara midsommartider och badväder och badkläder. Inte som 26 februari.
Så det är med blandade känslor jag gör mig redo för sista natten med gänget i Kapstaden. Dock vet jag nu att jag kommer att komma tillbaks hit.

Den största jag sett hittills finns på en motorvägsramp i Kapstaden. Ca 30 meter lång och sponsrad av en av världens största biltillverkare. Den är blå och blank och ramar in ett räkneverk som håller ordning på hur många mål som gjorts under detta VM. Motorvägsrampen har enligt rykten stått ofärdig sedan många år och verkar inte vara prioriterad när fotbollsfest av större modell stundar. Den första jag såg var på en pizzeria någonstans i Sydafrika och då höll jag den i min hand. Den har sedan dess följt oss på vår resa och kommer så att göra. Den är ca 50 cm lång och svart. De flesta jag sett på en och samma gång var när vi var på Sydkorea – Grekland i Port Elizabeth, då den fanns i ungefär samma antal som åskådare på läktaren. Den minsta jag sett såg jag under den bonanza av oväsen som utspelade sig på Kapstadens gator runt middag den 10 juni, då vi blivit beordrade att gå ut på gatorna och hälsa Bafana bafana välkomna hem. Den var 5-7 cm lång, färgglad och av vinklad modell. Den dyraste jag sett kostade 150 Rand (1sek = 0,97 R) och den billigaste fick vi gratis. Ibland är den klädd i en strumpa, ibland är den försedd med bärrem. Den tillverkades först i kopparplåt men är numera uteslutande tillverkad av plast. Den säljs överallt i Sydafrika och är endast till för att föra ett väldans liv. Den kallas Vuvuzela.

Ja, vi lever och mår bra och det är inget hemskt som har hänt. Vi har bara semester.

Vi har nu äntligen nått Kapstaden och vår resa har således nått sitt mål. Genom regn och solsken, genom hetta och kyla, genom lera och sand har vi kört de 2100 mil på nästan exakt tre månader. Tre månader fyllda av upplevelser och möten som vi inte kunnat fantisera om, men mer om detta senare.

Innan jag börjar med att ta vid vår senaste berättelse kan jag meddela att bilder är på våg men just bor vi på ett ställe där vi betalar för mängden data och inte tiden. Så vi ska försöka hitta någon annan stans där vi kan ladda upp bilder utan att bli ruinerade.

Innan vi lämnade Livingstone besökte vi Victoriafallen mötte upp med våra tyska och australiensiska vänner och testade utelivet. Victorafallen var verkligen en mäktig upplevelse. Eftersom det var högvatten i Zambezifloden så var det svårt att se fallen. Vi hade fått höra att på grund av det höga vattenflödet skulle det vara en stänk från fallet så vi blev rekommenderade att ha värdefulla saker i plastpåsar och räkna med att bli blöta. Att kalla det stänk från fallet var inget annat än lögn. Från början liknade det ett vanligt duggregn, men när vi närmade oss fallen så var det inget annat än en tropisk regnskur. På två sekunder var vi helt genomblöta och vi var glada att vi omsorgsfullt lindat in allt som kunde ta skada av vatten i plastpåsar. Efter några timmars vandrande i nationalparken så beslöt vi oss för att gå till bron som går över floden. Att gå över bron är en lite märklig historia. Det är nämligen så att floden även är gräns mellan Zambia och Zimbabwe, men eftersom det även finns möjlighet att hoppa bungyjump från bron så går det att gå ut på bron och således Zambia utan några större bekymmer. Vi gick helt enkelt in i tullhuset och sa att vi är tre personer som ska ut på bron. Då fick vi en lapp med en stämpel på där tjänstemannen skrev 3 för hand. Sedan lämnade vi över lappen till en vakt vid grinden och det var allt. Till det underliga hör att när vi skulle tillbaka från bron så sa vi bara att vi är tre personer som varit ute på bron och samma procedur upprepade sig. Inte några som helst problem att passera mellan länderna med andra ord eftersom det fungerade exakt likadant i Zimbabwe. Som vi för övrigt var till, eller åtminstone hela vägen fram till tullhuset. Så vi har gått på Zimbabwisk mark trots att vi inte haft visum för landet.

Vi lämnade Livingstone söndagen den 23:e för färd mot Botswana och en camping längs vägen tillsammans med 30 babianer i en mobilmast. På samma kväll när vi lagade mat och mörkret lade sig började alla djur prata och svenska som vi är förstod vi inte vad som sades eller vilka djur som var där ute i mörkret så vi beslöt oss för att bege oss upp till tältet. Under natten var det lite svårt att sova, dels på grund av 30 babianer som levde om och delvis på grund av att det nu började bli kallt på nätterna.

På morgonen fortsatte vi söderut och siktet inställt på Makgadikgadik saltöken och Kubu-island. När vi har kört några timmar ser vi hur det står en massa människor i diket och plockar skräp, eller det är var det ser ut som. När vi kommer närmare ser vi att diket är fullt med ölburkar och en kille skriker ”free beer for everyone”. Naturligtvis stannar vi och vi lyckas samla på 150 bukar av den lokala delikatessen Mosi. Glada i hågen över vår nyfunna rikedom åkte vi vidare mot Kubu. Dessvärre är det precis efter regnperiod och alla ”vägar” var översvämmade så det gick inte så bra att ta sig till Kubu. En annan otrevlig effekt av regnet var alla myggor. Då menar vi inte när en stockholmare åker till dalarna och tycker det är myggigt. Vi menar Tärnsjö-Österfärnebo myggigt. Så återigen tog vi vå tillflykt upp till tältet, och efter att ha spenderat tio minuter att jaga de myggor som lyckats ta sig in hade vi en myggfri men kall natt.

På morgonen begav vi oss mot sista landet, Sydafrika. Längs vägen passerade vi Khama Rhino Sanctuary och eftersom vi inte sett noshörning ännu och vi ville gärna ha en komplett lista av de stora fem så beslöt vi oss för att campa där. Eftersom det var många timmar av dagsljus kvar så tog vi en sväng genom parken som liten men bjuder på det mesta vad gäller Afrikanskt djurliv. Om du någon gång åker till Botswana så se till att åka dit. Det tog inte lång tid innan vi hade såg en flock noshörningar och vi kunde stoltsera med att ha sett alla de fem stora.

Slutligen på onsdag den 26:e nådde vi Sydafrika och passerade även 2000 mil. Tidigare på dagen hade vi fått medelande från våra tyska vänner att de var på en pub i Kimberly så vi slöt upp med dem återigen. Efter en mycket trevlig kväll med de lokala stamgästerna så bjöd ägaren till puben på två dubbel rum på hotellet som han drev i anslutning till puben. Vi fick alltså två väldigt fina dubbelrum med egen dusch och rena lakan utan att behöva betala en enda rand, rand är den sydafrikanska valutan. Utan att bli raspolitiskt långdragen så kan man säga vad man vill om sydafrikaner, men gästvänliga är dem. Alla sydafrikaner som vi träffat längs vägen har erbjudit oss camping eller övernattning i deras hus så fort vi kommer till Sydafrika.

Eftersom det var så oerhört skönt att äntligen så sova i en säng med rena lakan så tog vi sovmorgon och med 100 mil kvar till Kapstaden så visste vi redan från början att vi inte skulle nå vårt mål den dagen. Istället tältade vi på ett truckstopp i Three Sisters. På morgonen välkomnade en kall storm oss och det kändes som att kliva ur tältet en sen septemberdag uppe i Sarek. Den värme som vi njutit av några dagar tidigare var helt borta. På med fleecetröja och vindjacka innan vi packade ihop tältet. På kvällen nådde vi så slutligen den sydligaste spetsen på Afrika, Agulhas. Vi hade gjort det! Kört hela vägen från Sverige ner till Afrikas sydligaste spets. Några kort togs innan vi hittade boende för natten.

På morgonen fortsatte vi mot Kapstaden där vi kommer spendera större delen av vad som är kvar av våra tid i Sydafrika. Återigen dök våra tyska vänner Max och Lothar upp och det blev ännu en kväll på stan. Imorgon måndag ska vi försöka hitta någon som kan hjälpa oss medd skeppa hem bilen och beroende på vad det kostar och hur lång tid det tar så bestäms resterande planer efter det.

Slutligen kan jag bara konstatera, utan att bli för filosofiskt långrandig, att vi har korsat en för oss okänd kontinent och om det är någon som funderar på att göra något liknande kan jag inte göra något annat än att rekommendera det med hela mitt hjärta. För det är helt fantastiskt, inte alls alls vad du väntar dig och inte alls så komplicerat som många tror.

//Per