02.10 2011-07-24 – någon gång mitt på dagen
Det anslutande flyget ska lyfta 02.50 den 24:e Juli. Runt 02.10 dyker en man upp som verkar ha det yttersta ansvaret för boardingförfarandet och frågar oss om vi har ordnat med visum till Tanzania. Svaret blir nej eftersom det är sanningen. Mannen fortsätter med att fråga oss om vi har någon biljett för vidare resande från Tanzania. Även där blir svaret nej eftersom det är sanningen och mannen säger att då kommer vi inte att få följa med detta plan.
Vi försöker med diverse metoder att få honom att ändra sig angående vårt fortsatta resande, vi försöker påvisa att vi har de ekonomiska muskler som krävs för fortsatt resande efter ankomst till Tanzania (detta är ett krav för att komma in i Egypten med bil så jag tänkte att det kanske kan hjälpa), vi försöker övertyga honom att vi kan få visum vid ankomst till Tanzania, men läget verkar hopplöst. Vi erbjuder oss att väcka ambassadpersonal för att de ska få tala med denna envisa man. Han går med på att tala med personal från ambassaderna och vi börjar ringa som vildar. Amerikanska ambassaden gör det de ska och de erbjuder sig att tala med mannen men när vi vänder oss om har han försvunnit ut till planet och ämnar inte komma tillbaka förrän planet har lyft. Jag och Jessica ser situationen glida oss ur händerna, och vi stormar med oväntat lite motstånd genom säkerhetskontrollen och till personalen som lastar bussen till planet. Det börjar skrikas en hel del på alla möjliga språk. Jag tror till och med att jag klämde in några upprörda svenska fraser. Vi kräver att få följa med den sista bussen ut till planet men mannen i dörren verkar inte tycka att det är någon bra ide och hotar med att tillkalla vakter vilket han faktiskt också gör. Vi inser att det kanske inte är någon vidare taktik och börjar istället fundera över hur vi ska slippa ur vakternas grepp. Efter en stunds tjafsande dyker en ny man upp. Han är representant för flygbolaget (Ethiopian airlines) och försöker lugna ned oss vilket han inte lyckas speciellt bra med. Vi skriker och gormar och försöker skynda på nästa drag i tron att vi fortfarande ska komma med planet. Vi kräver att få träffa den envisa mannen snarast möjligt men efter en snabb titt på klockan inser vi att det nog kommer att inträffa först efter att planet lyft. Jessica är vid det här laget så upprörd att hon knappt kan tala sammanhängande.
Vi blir ihopbuntade med en ung kvinna från Guinea som bommat att visa sitt visum (som av någon mystisk anledning fanns på ett separat papper) vid gate 5 och därför blivit nekad att kliva på planet, plus en israelisk man som lyckats få visum till världens yngsta land, Södra Sudan, men som inte kunde få visumet på papper förrän morgonen efter. Fyra människor från vitt skilda länder (och varsin världsdel) som av mer eller mindre godtagbara skäl blivit nekade (av samma envisa man) att kliva på ett och samma plan och därför hade lika många frågor som vi till denna man.
Vi blir ombedda att vänta och gör så. Vi kräver att få träffa den envisa mannen och vi får beskedet att det ska dröja en liten stund till. Vi har fortfarande inte våra pass. Vi blir ombedda att vänta och finner oss utslängda från den ena restaurangen efter den andra eftersom klockan nu börjar närma sig 04.00 och det tydligen är då restauranger på flygplatser städar. Till slut sitter vi på golvet i det mesta centrala läget vi kan tänka oss, med avsikten att haffa första bästa personal som kan tänkas hjälpa oss.
När jag nu tänker tillbaka förstår jag den envisa mannens agerande. Inte varför han nekade oss att gå på planet, men varför han valde att helt enkelt gå hem, och inte inte prata med oss mer den natten. Jag hade nog inte heller varit så sugen på att möta fyra arga passagerare mitt i natten (varav en, den unga kvinnan från Guinea, inte sett en säng sedan flera dagar tidigare) och än mindre när vi skickat arga meddelanden till honom genom hans kollegor.
Vi blir underrättade att den envisa mannen har gått hem för dagen och att vi är välkomna att besöka honom dagen efter på hans kontor när han börjar klockan 22.00, och att vi nu inte längre får vistas i den här terminalen utan måste skeppas tillbaka till den vi var på först. Dels för att Ethiopian Airlines säger att Egyptair ska hitta ett annat plan åt oss, men också för att det inte går att ta sig ut från den terminalen utan visum. Transferdesk (som hör till Egyptair) säger att det här är Ethiopian Airlines problem eftersom det är dom som nekat oss boarding. Vi instämmer och frågar vad vi kan göra åt saken. Den högsta hönan på plats förser oss med en utskrift från något som kallas TIM och säger att vi borde ta kontakt med turistpolisen.
TIM verkar vara en guide som hjälper flygplatspersonal att ta rätt beslut angående in och utresebestämmelser för internationella resor.
TIM säger att:
(…)
”Warning:
Visitors not holding return/onward tickets could be refused entry.”
Vi tillsammans med personalen tolkar detta som att det borde vara grönt ljus för oss men med en varning.
Trots att jag lyckades klämma ihop dessa händelser (vid transferdesk) i tre meningar betyder inte det att det var gjort i en handvändning. På papperet (som vi fortfarande har kvar) står präntat när det skrevs ut. 07.24 2011 07 24. Alltså över 4,5h efter att planet skulle lyft. De nästkommande två timmarna vet vi inte riktigt vad som händer. Vi vet att vi väntar på någonting (förmodligen Egypten), och att våra pass ska bli klara (med vad?) och ges tillbaka till oss, för utan dessa kan vi inte ta oss genom viseringsproceduren och således inte heller ta oss till turistpolisen…
Runt 09.30 får vi tillbaka våra pass, 16h senare (en tid som i Sverige varit tillräcklig för att anmäla det som försvunnet), efter att ha varit (mer eller mindre) vakna runt 24h, bara för att kunna köpa ett visum som vi aldrig egentligen behövt, för att kunna gå till turistpolisen som inte kunde/ville/var begåvad nog att kunna hjälpa oss. Jag känner att jag blir upprörd bara av att skriva det här men där jag kommer ifrån brukar begreppet polis innebära att man faktiskt vet saker om saker, som till exempel att man faktiskt kan mellanlanda i ett land, som man normalt behöver visum till, utan att skaffa ett visum, så länge det handlar om en så kallad transit. Det vill säga att vi kan mellanlanda i Etiopien utan att behöva ansöka om visum för det landet, så länge vi håller oss inom därför avsedda lokaler och restriktioner (vanligtvis en avskärmad del av en flygplats). Efter att ha diskuterat med turistpolisen en kvart inser vi att han faktiskt inte förstår detta utan gång på gång frågar varför vi tjatar om visum till Tanzania när vi ska till Etiopien. Behöver jag säga att besöket hos turistpolisen inte riktigt blev vad vi hoppats på…
Såhär i efterhand inser jag att det inte hade spelat någon roll vad vi gjort den natten, eftersom den envisa mannen redan hade bestämt sig, från den första gången han såg våra pass, att vi inte skulle med det planet.
Varför kunde inte personalen kläckt ur sig detta tidigare? Till exempel när vi landade i Kairo och lämnade bort våra pass och de såg att vi saknade visum till Tanzania.
Hur kommer det sig att alla andra vi talat med, instämmer med oss, förutom denna enda man? (mannen i transfer desk, alla övriga inblandade på Kairos flygplats, turistpolisen).
Och kan någon förklara var min ficklampa tog vägen?
Nästa del kommer när jag känner för att skriva den. Pussohej.




