11/6-10
15.00 Upphämtning av hyrbilen i Kapstaden. Hyundai Atos 1.1 mätarställning: lite över 1000 mil. Bränsletankens rymd: 35l
16.00 Avspark Sydafrika – Mexiko på Soccer City i Johannesburg. Avnjöts på Caveau i Kapstaden (första halvlek, utan ljud tillsammans med Ryan nummer 3, och ett gäng av hans polare) och på Fireman’s Arms (andra halvlek, med Chris, Danne och alldeles för många andra människor på för liten yta). Matchen slutade 1-1.
20.30 Avspark Frankrike – Uruguay på Green Point Stadium i Kapstaden. Avnjöts på Fork (första halvlek, med Chris, Danne, Mattias, en ledig kock och en jobbig journalist som fick sina fiskar varma) och på Fan Fest (festivalområde med storbild (76kvm) och ölförsäljning). Matchen slutar 0-0
23.30 Avfärd från Kapstaden i hyrbilen. Kalrot bakom spakarna och Björnen i en sovsäck.
12/6-10
05.05 Lights out i hyrbilen på parkeringen vid bron över floden Bloukrans.
08.00 Klockan ringer i hyrbilen och Björnen gör världens högsta Bungeejump. 216m till vattnet.
13.30 Avspark Sydkorea – Grekland på Nelson Mandela Bay Stadium i Port Elizabeth. Avnjuts på plats med ofantliga mängder Vuvuzelor och Koreaner. Sydkorea vinner med 2-0
16.00 Avfärd från PE med Björn bakom spakarna, ivrigt påhejad av Kalrot med ett sexpack öl bredvid.
23.25 Ankomst Zetterberg Residence i Camp’s Bay Kapstaden.
23.27 Lights out i Zetterberg Residence i Camp’s Bay Kapstaden.
Statistik
Total tid utanför eller på väg ut ur Kapstaden 23h 55m
Totalt antal km med hyrbilen 1560
Sömn B 6h
M 3h
Totalt antal stopp för tankning 5
Största under resan konsumerade ölförpackningen 750ml
Totalt antal poliser som setts efter vägen svårräknat

Utan att överdriva kan jag säga att jag stortrivs i Kapstaden. Människorna är trevliga, saker och ting fungerar, vädret går inte att klaga på (gnället om dåligt väder på tv och tidningar är bara skitsnack) och var man än går är det kalas hela dagen och hela natten. Fotbolls-VM är här och det går inte att ta miste på.

“Feel it. It is here.”

Och på samma sätt som det är fantastiskt att vara här känns det helt och hållet overkligt att det är imorgon vi åker hem. I långsam takt har man under dessa snart 4 månader (!!), vant sig vid att livet är på ett visst sätt och inte längre bara ett tillfälligt sätt att leva. Det har på något sätt blivit vardag att inte ha någon vardag. Personligen oroar jag mig för att det kommer ta lika lång tid att vänja sig vid livet hemma som det gjorde att vänja sig av med det. Med lite otur kan man kanske inte ens sova i sin egen säng eftersom man vant sig vid andra mer tillfälliga lösningar. I Kairo mötte vi en man som varit på resande fot i 4 år med sin motorcykel och sitt tält. Vid ett tillfälle blev han bjuden att bo på hotell en natt men lyckades inte sova i sängen utan smög ut till sin motorcykel, hämtade luftmadrassen och sovsäcken och kamperade på golvet på hotellrummet. Jag hoppas verkligen att jag kan sova i min säng för det är en av de saker jag saknat mest under den här resan. Sängen och tvättmaskinen. Två uppfinningar som jag numera värderar nästan lika högt som hjulet. Våren i Sverige är också något jag känner att jag gått miste om. Även fast vi sett snö på vissa bergstoppar på vägen var det nog senast i Polen (i början av Mars) som vi såg den typen som verkligen täckte marken. Nu när vi kommer hem till Svedala kommer det att vara midsommartider och badväder och badkläder. Inte som 26 februari.
Så det är med blandade känslor jag gör mig redo för sista natten med gänget i Kapstaden. Dock vet jag nu att jag kommer att komma tillbaks hit.

Innan jag börjar med att ta vid vår senaste berättelse kan jag meddela att bilder är på våg men just bor vi på ett ställe där vi betalar för mängden data och inte tiden. Så vi ska försöka hitta någon annan stans där vi kan ladda upp bilder utan att bli ruinerade.

Innan vi lämnade Livingstone besökte vi Victoriafallen mötte upp med våra tyska och australiensiska vänner och testade utelivet. Victorafallen var verkligen en mäktig upplevelse. Eftersom det var högvatten i Zambezifloden så var det svårt att se fallen. Vi hade fått höra att på grund av det höga vattenflödet skulle det vara en stänk från fallet så vi blev rekommenderade att ha värdefulla saker i plastpåsar och räkna med att bli blöta. Att kalla det stänk från fallet var inget annat än lögn. Från början liknade det ett vanligt duggregn, men när vi närmade oss fallen så var det inget annat än en tropisk regnskur. På två sekunder var vi helt genomblöta och vi var glada att vi omsorgsfullt lindat in allt som kunde ta skada av vatten i plastpåsar. Efter några timmars vandrande i nationalparken så beslöt vi oss för att gå till bron som går över floden. Att gå över bron är en lite märklig historia. Det är nämligen så att floden även är gräns mellan Zambia och Zimbabwe, men eftersom det även finns möjlighet att hoppa bungyjump från bron så går det att gå ut på bron och således Zambia utan några större bekymmer. Vi gick helt enkelt in i tullhuset och sa att vi är tre personer som ska ut på bron. Då fick vi en lapp med en stämpel på där tjänstemannen skrev 3 för hand. Sedan lämnade vi över lappen till en vakt vid grinden och det var allt. Till det underliga hör att när vi skulle tillbaka från bron så sa vi bara att vi är tre personer som varit ute på bron och samma procedur upprepade sig. Inte några som helst problem att passera mellan länderna med andra ord eftersom det fungerade exakt likadant i Zimbabwe. Som vi för övrigt var till, eller åtminstone hela vägen fram till tullhuset. Så vi har gått på Zimbabwisk mark trots att vi inte haft visum för landet.

Vi lämnade Livingstone söndagen den 23:e för färd mot Botswana och en camping längs vägen tillsammans med 30 babianer i en mobilmast. På samma kväll när vi lagade mat och mörkret lade sig började alla djur prata och svenska som vi är förstod vi inte vad som sades eller vilka djur som var där ute i mörkret så vi beslöt oss för att bege oss upp till tältet. Under natten var det lite svårt att sova, dels på grund av 30 babianer som levde om och delvis på grund av att det nu började bli kallt på nätterna.

På morgonen fortsatte vi söderut och siktet inställt på Makgadikgadik saltöken och Kubu-island. När vi har kört några timmar ser vi hur det står en massa människor i diket och plockar skräp, eller det är var det ser ut som. När vi kommer närmare ser vi att diket är fullt med ölburkar och en kille skriker ”free beer for everyone”. Naturligtvis stannar vi och vi lyckas samla på 150 bukar av den lokala delikatessen Mosi. Glada i hågen över vår nyfunna rikedom åkte vi vidare mot Kubu. Dessvärre är det precis efter regnperiod och alla ”vägar” var översvämmade så det gick inte så bra att ta sig till Kubu. En annan otrevlig effekt av regnet var alla myggor. Då menar vi inte när en stockholmare åker till dalarna och tycker det är myggigt. Vi menar Tärnsjö-Österfärnebo myggigt. Så återigen tog vi vå tillflykt upp till tältet, och efter att ha spenderat tio minuter att jaga de myggor som lyckats ta sig in hade vi en myggfri men kall natt.

På morgonen begav vi oss mot sista landet, Sydafrika. Längs vägen passerade vi Khama Rhino Sanctuary och eftersom vi inte sett noshörning ännu och vi ville gärna ha en komplett lista av de stora fem så beslöt vi oss för att campa där. Eftersom det var många timmar av dagsljus kvar så tog vi en sväng genom parken som liten men bjuder på det mesta vad gäller Afrikanskt djurliv. Om du någon gång åker till Botswana så se till att åka dit. Det tog inte lång tid innan vi hade såg en flock noshörningar och vi kunde stoltsera med att ha sett alla de fem stora.

Slutligen på onsdag den 26:e nådde vi Sydafrika och passerade även 2000 mil. Tidigare på dagen hade vi fått medelande från våra tyska vänner att de var på en pub i Kimberly så vi slöt upp med dem återigen. Efter en mycket trevlig kväll med de lokala stamgästerna så bjöd ägaren till puben på två dubbel rum på hotellet som han drev i anslutning till puben. Vi fick alltså två väldigt fina dubbelrum med egen dusch och rena lakan utan att behöva betala en enda rand, rand är den sydafrikanska valutan. Utan att bli raspolitiskt långdragen så kan man säga vad man vill om sydafrikaner, men gästvänliga är dem. Alla sydafrikaner som vi träffat längs vägen har erbjudit oss camping eller övernattning i deras hus så fort vi kommer till Sydafrika.

Eftersom det var så oerhört skönt att äntligen så sova i en säng med rena lakan så tog vi sovmorgon och med 100 mil kvar till Kapstaden så visste vi redan från början att vi inte skulle nå vårt mål den dagen. Istället tältade vi på ett truckstopp i Three Sisters. På morgonen välkomnade en kall storm oss och det kändes som att kliva ur tältet en sen septemberdag uppe i Sarek. Den värme som vi njutit av några dagar tidigare var helt borta. På med fleecetröja och vindjacka innan vi packade ihop tältet. På kvällen nådde vi så slutligen den sydligaste spetsen på Afrika, Agulhas. Vi hade gjort det! Kört hela vägen från Sverige ner till Afrikas sydligaste spets. Några kort togs innan vi hittade boende för natten.

På morgonen fortsatte vi mot Kapstaden där vi kommer spendera större delen av vad som är kvar av våra tid i Sydafrika. Återigen dök våra tyska vänner Max och Lothar upp och det blev ännu en kväll på stan. Imorgon måndag ska vi försöka hitta någon som kan hjälpa oss medd skeppa hem bilen och beroende på vad det kostar och hur lång tid det tar så bestäms resterande planer efter det.

Slutligen kan jag bara konstatera, utan att bli för filosofiskt långrandig, att vi har korsat en för oss okänd kontinent och om det är någon som funderar på att göra något liknande kan jag inte göra något annat än att rekommendera det med hela mitt hjärta. För det är helt fantastiskt, inte alls alls vad du väntar dig och inte alls så komplicerat som många tror.

//Per

Just nu befinner vi oss i det som av många kallas för ”The Real Africa”, och jag tror inte någon av oss har många argument mot det. Men innan vi kom hit så var vi så klart tvungna att lämna Malawi och underbara Mayoka Village, som vi rekommenderar varmt till alla som funderar på att åka till Malawi.

Precis som alla hade sagt så blev vi kvar längre än planerat i Nkotha Bay, har man varit där så förstår man varför folk säger så. För precis som när vi blev kvar i Dahab längre än planerat så var det den lugna sköna stämningen, den kalla ölen och den goda maten som hade oss i sina klor. Till slut lyckades vi slita oss loss söndag den 16:e och fortsätta vår resa. Under vår vistelse i Nkotha bay spelade vi fotboll mot ett lokalt fotbollslag och marginellt stilla vår ständiga hunger efter internet och allt som det erbjuder i form av Facebook och möjligheten att uppdatera hemsidan. Dessvärre var uppkopplingen inte av den snabbaste sorten och det sistnämnda tog närmare två dagar istället för några timmar som brukligt är.

När vi till slut åkte hade vi med oss två extra passagerare. Det var Ryan no.3 från Kalifornien, det fanns nämligen tre personer vid namn Ryan på samma Lodge, och Thomas från svenska delen av finland, som egentligen heter Jocke men precis som Per har valt att internationalisera sitt namn. Per kallar sig för övrigt för Perry eftersom det fungerar bättre i internationella sammanhang. Vi satte kurs mot Lilongwe där Thomas och Ryan no.3 skulle ta buss vidare mot Blantyre. När vi släppte av våra passagerare vid bussen hittade vi en ny vid namn Matt, även han från Kalifornien, som slog följe med oss till Zambia. Just före midnatt nådde vi campingen och medans vi slog upp tälten och gjorde oss redo för att sova kunde vi höra flodhästar plaska och leva om, om det heter grymta eller råma vet jag inte, i floden. Nu kändes det verkligen som Afrika.

På morgonen kunde vi se ett 20-tal flodhästar ligga i vattnet på andra sidan floden och en krokodil på stranden. Efter lugn morgon med lite funderingar hur vi skulle lägga upp det kommande dygnets safari så begav vi oss till slut till Södra Luwande-parken. Det tog inte lång tid innan vi hade sett babianer, zebror, olika antiloper och elefanter. Efter lite safari i egen regi åkte vi tillbaka till campingen eftersom vi skulle åka på en natt safari med en guide som kan området. Gissa om vi är glada att vi gjorde det han tog oss till öppna fält med hundratals antiloper och innan mörkret hade lagt sig fick vi se tre lejonninor och en lejonhanne. När det blivit mörkt tände vi handstrålkastaren och vi fick se en leopard i ett träd med en nyslagen impala och två lejon med en nyslagen buffel. Trots att jag tyckte det kändes lite artificiellt med tre bilar som riktade sina strålkastare rakt mot djuren så var det samtidigt fantastiskt att få se dessa magnifika djur på så nära håll. Tekniktokiga som vi är märkte vi platserna i vår GPS som vi naturligtvis hade med oss. Enligt guiden skulle djuren vara kvar där på morgonen efter och så fort parken öppnade på morgonen igen begav vi oss tillbaka till de platser där vi sett lejon och leopard. Mycket riktigt så var både lejon och leopard kvar på respektive plats med sina byten. Helt klart en av höjdpunkterna på resan. Vi lyckades även reta en elefanthanne som var väldigt tydlig att han tyckte att vi var för nära. Trots att det var långt ifrån den största elefant hannen i Afrika var vi alla rörande överens om att det var dags att åka vidare.

Mitt på dagen lämnade vi parken. Dessvärre var de första tio milen inte av samma höga vägstandard som vi upplevt i resten av Zambia så sönderskakade och dammiga campade vi i Chipata. Morgonen därpå fortsatte vi till Lusaka där vi lämnade Matt eftersom han skulle bege sig till Zimbabwe och bodde i tält precis som vanligt.

Så igår eftermiddagen nådde vi Livingstone och checkade in på Jolly Boys som är ett trevligt backpackerställe som vi kan rekommendera. Idag har vi även varit på marknaden och blivit biljonärer. Det är nämligen så att det finns massvis med Zimbabwe dollar att få tag på för den som vill. Vi köpte tre stycken 100 000 000 000 000 sedlar för 60sek. Dess är äkta sedlar som för drygt ett år sedan var användbara för handel och är ett resultat av den 1000%-iga inflation som rådde i Zimbabwe just då. Efter tio minuter på marknaden kunde vi konstatera att det finns många positiva skillnader mellan marknaden här med försäljare och dess motsvarigheter i Egypten. Här förstår alla vad nej betyder och slutar störa en när man inte vill köpa utan övergår till att vara trevliga och prata om annat trevligt som fotboll eller Victoriafallen.
Planen för de kommande dagarna är att kolla in Victoria fallen och sedan fortsätta till Botswana och eventuellt spana in lite djurliv där.

Eventuellt blir det även kalas på kvällen eftersom undertecknad då endast kommer ha två år kvar till det stora 3-0.
Glöm inte titta på våra fina bilder som vi till slut lyckats ladda upp.

Läs gärna längre ner om äventyret att skaffa delar till en begagnad bil i Afrika.

/Per

Utan tvekan kliver jag i flipflopsen och hänger på mig ryggsäcken som innehåller en del av det vi behöver för resan Livingstonia-Mzuzu tur och retur. I Mzuzu ska det nämligen finnas reservdelar till bilen. Allt det lätta; som tält och sovsäckar reser i den stora ryggsäcken och den hänger på mig. På Björns rygg hänger en mindre ryggsäck men av minst lika stor vikt. Det vill säga den väger många kilo samtidigt som den är viktig. Den innehåller vatten att dricka och de utslitna delar som vi ska skaffa nya. Det sades att det var ett 2 timmars jobb att till fots ta sig ned från Mushroom farm där vi bodde, till den asfalterade vägen, och vi har bara gått runt 15 minuter när det slår oss att ingen har något visakort med sig. Det var bara att parkera väskan och skicka en löpare tillbaka till campingen: Jag. Så I mina flipflops tar jag mig upp för backen och tillbaka till campingen där jag hittar Per i en hängmatta… Jag plockar på mig tillbörliga kort och återvänder till sällskapet. Sällskapet för övrigt består av den smått otroliga konstellationen tre svenskar och en israel. Den tredje svensken är inte Per (eftersom han ligger i en hängmatta vid tillfället) utan Andreas från Växjö som avslöjades tack vare att han vid första mötet bar en tröja med texten Tingsryd på som skulle resa vidare, och israelen är en kille vid namn Or som hjälper till på Mushroom farm men som nu skulle en sväng på stranden. Utrustade med alla kort vi behöver sätter vi så av nerför berget och på den milen vi knatar lyckas vi ta oss ner runt 700 meter i höjdled. Stundtals är det ganska brant och då och då använder vi oss av de upptrampade genvägarna mellan serpentinerna. Dessa är naturligtvis mycket brantare än bilvägen och kan bara nyttjas av människor. Och kor.
2,5 timme efter avfärd anländer vi till den trevliga landsvägen och får omgående skjuts på flaket av en mindre lastbil till nästa stad. Väl i nästa stad blir vi tillsagda att vänta på en kille som ska anlända inom kort och ta oss vidare till Mzuzu. Med en tidtabells precision dyker det verkligen upp en kille 10 minuter senare med plats för oss hela vägen till målet. Vi sätter oss i pickupen (i passagerarutrymmet den här gången) och hälsar på medpassagerarna. Två kvinnor, en man och ett barn förutom chauffören möter oss på insidan, och totalt blev det alltså 7 personer. Gott om svängrum och med tanke på att bilen faktiskt är byggd för 5 personer är förhållandet passagerare/sittplats ett av de bättre utanför vår bil. Under färden gör vi korta stopp i de större byarna och den växande högen med brev i vindrutan får mig att till slut fråga om det är postbilen vi åker med. Den lille mannen bredvid mig som för övrigt somnat på min axel flera gånger bekräftar detta och jag känner mig på något sätt lite delaktig i den struktur som håller ihop detta samhälle.
Även fast jag har många och dåliga saker att säga om chaufförens körstil, så tar han oss till Mzuzu och vi tackar honom för det. Våra bleka anleten som inte alls beror på bilfärden väcker en del uppmärksamhet i Mzuzu och det är inte svårt att få vägbeskrivningar på hyfsad engelska. Efter en kort taxifärd anländer vi så till det som sägs vara bilmarknaden där allting går att få tag i. Vi kliver in genom något som påminner mig om ringmuren runt Visby fast i liten skala. Innanför ringmuren finns nära nog allting men inte riktigt på lagerhyllor i långa rader utan istället i små affärer i långa rader. Ingen av dem med ett komplett sortiment av en speciell grupp utan med ett försvarbart men även helt godtyckligt sortiment av olika grupper reservdelar, exempelvis lager eller stötdämpare. En del av affärerna verkar ha specialiserat sig på cyklar. Begreppet affär kräver troligen en närmare förklaring eftersom de inte direkt ser ut som Biltema… Själva byggnaden ser mest ut som de som återfinns på svenska marknader. Alltså årligt återkommande, icke permanenta marknader med knallar, karuseller och sockervadd. Det vill säga en träkonstruktion på 1,5m x 1,5m med den skillnaden att dessa är lite mer permanenta med trätak, träväggar och en liten disk, och förstås att de verkligen är permanenta. Vi går fram till den första butik som ser ut att ha det vi söker och bara förundras över det ordnade kaos som verkar råda. Den lilla kvinnan som knappt syns bakom alla prylar hon har på disken, undrar vad vi vill ha och vi börjar gräva efter de trasiga grejorna i ryggsäcken. Innan vi hunnit få fram prylarna ur väskan har en kille anslutit sig till kvinnan i vår affär och väntar med spänning på vad vi kan tänkas vilja ha. Vi får upp den lilla påsen med prylar vi behöver och fiskar upp en halva av det trasiga styrlagret. Ger det till kvinnan som genast blir av med det till den andra killen som nu även fått en vän som verkar vara någon typ av toyotaexpert. Innan vi hunnit få upp nästa trasiga sak ur påsen har experten sprungit iväg med vindens hastighet och blir borta i några minuter. Under tiden samtalar vi med kvinnan om något annat trasigt som vi behöver och hon förser oss med en 1liters behållare med glykol. Toyotaexperten anländer flämtande med en liten kartong innehållande ett lager. Vi tar fram det, undersöker det och slår fast att det antagligen är korrekt modell. Vi vänder oss till experten och berättar att vi vill ha fyra stycken och han ser på oss som om vi precis berättat att hans mamma egentligen är från Merkurius. Den lilla kvinnan (som är riktigt duktig på engelska) får hjälpa till att förklara att det är rätt grejor och att vi vill ha tre likadana till. Han verkar inte riktigt förstå meningen med att köpa fyra stycken men susar iväg och under tiden han är borta kommer en ny kvinna med fyra lager av korrekt modell men av ett annat märke. Vi blir lite förvirrade och försöker förklara att vi bara behöver fyra samtidigt som vi funderar över vem som säljer vad. Vi tar fram hjullagren och historien upprepar sig. Experten får dem i sin hand, försvinner och kommer tillbaks med nya. Detta pågår tills de saker vi har i påsen är funna och ersatta med friska prylar och gång på gång försöker vi säga till experten att vi har fler saker som behöver ersättas, men det verkar inte vara på det sättet man angriper problemen här. Här tar man en sak i taget även om det kanske hade varit smidigare att hämta alla saker på en gång. Kanske handlar det inte så mycket om det faktum att vi faktiskt skrivit en lista över saker vi behöver, utan mer om att Malawierna inte köper saker i förebyggande syfte, så när de kommer till den aktuella marknaden så har de verkligen kört sönder något och behöver ersätta den enda delen, och således endast i undantagsfall handlar mer än en sak. Att byta någon del trots att den går att laga, är lyx, att byta den innan den går sönder anses inte riktigt normalt, och att investera i något som eventuellt kan gå sönder gör man bara inte. Att lägga pengar på något som inte är absolut nödvändigt är kanske dumheter men fortfarande något som vi gör dagligen och gladeligen i Sverige. Utan några som helst belägg för detta så gissar jag att över 90 procent av de pengar jag spenderar i Sverige, i dagliga livet, spenderas på saker som inte är absolut nödvändiga för min fortlevnad. En del kanske kallar det lyx, en del kallar det välfärd, andra kallar det västvärlden. Jag kallar det hemma.
Jag är lite kluven i frågan eftersom jag uppskattar raka väggar i ett hus och ett badrum som faktiskt kan hjälpa en att bli renare, men samtidigt är det inte livsnödvändigt och kan kanske kallas slöseri. Jag uppskattar möjligheten att utbilda mig och få ett fint jobb men det är inte heller livsnödvändigt. Jag uppskattar det faktum att jag kan ta min bil och köra tvärsöver Afrika och tillbaks men det är inte livsnödvändigt. Dock har jag sett platser och människor på den här resan som fått mig att fundera över just de här sakerna, och det hade inte varit möjligt om inte jag hade haft lyxen att göra det. Afrika får en att börja fundera i nya banor över saker som inte berörs i det dagliga livet. Helt ofrivilligt har jag börjat fundera över meningen med livet och även ”The origin of Species”. Varför ser Zebran ut som den gör, varför är inte jag en Zebra, vad händer med Zebran när jag dör?
Åter till bildelsmarknaden. Efter en del förklarande och en del springande får vi så tag i de delar vi behöver och vill betala. Mig veterligen härrör inget av det vi köper (förutom möjligtvis flaskan med glykol), från den affären som vi från början stannade vid. De flesta saker kommer till oss via Toyotaexperten från okänt antal, okända källor, och en del från den andra kvinnan, men vi betalar allt till kvinnan i den första affären. Vilken väg pengarna tar senare vet inte jag, men jag tror och hoppas att allt går ungefär rätt till, för människorna innanför ringmuren är väldigt trevliga och hjälpsamma och som omväxling försöker de inte blåsa oss. Vi får dessutom ett kvitto på hela kalaset. Under tiden som vi diskuterar med försäljarna ser vi en del intressanta saker omkring oss. Hela tiden vi står vid affären (ca 1h) sitter en liten tjej på ungefär 3 år i sanden någon meter därifrån och leker med en kapsyl. Denna kapsyl göms i sanden och återfinns sedan av samma person och alltid med samma lyckliga reaktion som följd. En gång kommer en man på en cykel. Cykeln är liksom de flesta andra cyklar här, Afrikaniserad med förstärkt framgaffel och soffliknande stoppning på pakethållaren för att möjliggöra personbefordran. Mannen stannar bredvid affären, sparkar lite i sanden, fiskar upp en för mig, tidigare helt osynlig tång som sett sina bästa dagar, drar åt en skruv på cykeln, lägger tillbaks tången i sanden och cyklar sedan iväg igen. Det är ännu oklart om det var hans tång, om det var hans cykel eller om tjejen med kapsylen var placerad där eller bara vilse.
Vi är imponerade av detta ställe och när affärerna är avklarade skrider vi vidare för att utforska resten av marknaden innanför murarna. I en affär sitter en man med sin svets, begravd till knäna i vad vi med svenska mått skulle kalla skrot. Vi letar också utan egentliga förhoppningar om framgång efter den sista stumpen på framaxeln som vi vet inte är riktigt kurant, och hos mannen med svetsen finner jag det vi söker. Dock önskar jag att den delen hade varit ny, och jag får förklarat för mig att så är fallet. Den är rengjord, spraymålad med guldfärg och marknadsförd som ny, men tyvärr är den likafullt begagnad, så det blir ingen affär. Efter några timmar av strosande och en del ganska intressanta pratstunder med lokalbefolkningen börjar affärerna stänga och vi ger oss av mot lägerplatsen för natten. Mick på Mushroom farm hade berättat för oss att det finns ett trevligt ställe i Mzuzu som kallas ”Mzoozoozooo”, drivet av en schweizare bosatt i Mzuzu. Vi hittar dit och känner oss som hemma. Det är ett riktigt trevligt hostel/camping med en lite egen touch. Gerard som sköter stället har gjort så i 11 år, och vanligtvis har han sin fru vid sin sida men för tillfället är hon i Amerika och besöker deras två barn som bor där. Jag frågar varför han har döpt sitt hak till zoo och allt jag får till svar är: ”Why not?” Eftersom vi inte har bilen med oss blir det enmanstält på gräsmattan utan madrass. Inte bekvämast hittills men inte obekvämast heller.
Dagen efter har vi vår andra närkontakt med kollektivtrafiken i ”sub-saharan Africa”. Vi ska nämligen åka minibuss tillbaka till Nkhondowe och det ska visa sig vara en intressant upplevelse. När vi anser att Toyotan är fullsatt åker vi från första stoppet med känslan: ”det här är väl inte så farligt, varför klagar alla på kollektivtrafiken?”. Då sitter det en människa på varje stol och någon av dem har ett barn i knäet. Runt 15 personer och alldeles lagom för att utrycka det på svenska. Efter någon kilometer tvärbromsar minibussen helt plötsligt och inkastartypen som alla minibussar har vräker sig ut och börjar klämma in mer folk i bussen. Vi stökar om och klämmer ihop oss och till slut befinner sig 21 eller 22 personer i bussen. Trångt men acceptabelt. Någon kilometer senare ska någon av men samtidigt tillkommer en handfull passagerare och lite tamboskap. Totalt färdas nu 25 människor och ett par hönor i denna minibuss avsedd för 11 passagerare. Trångt men fortfarande inte oacceptabelt. En kvinna har lite problem med åksjuka och till och med Björn säger att ”Har man inte varit åksjuk tidigare så är det ok att bli det nu”, och jag känner att min egen åksjuka är berättigad.
Vi oroar oss lite för det fortsatta resandet eftersom att den buss vi sitter i inte ska dit vi ska utan bara ungefär halvvägs, men inkastaren försäkrar oss om att vi kommer komma till önskad destination. Under färden förhandlas ett pris fram för vår färd till Nkhondowe. När vi under ett stopp ser en buss som vi hellre vill sitta på (eftersom den ska dit vi ska) slänger vi oss bara ur en buss och in i en annan utan att tänka på att vi inte betalat. Detta bekommer inte varken inkastaren eller chauffören, märkligt nog, utan de säger bara hejdå. På nästa buss däremot förhandlas ett pris fram på nytt, och även fast det var likartat var det inte riktigt samma pris. Vi betalar det priset och vet fortfarande inget om pengarnas vidare resande. Vi kommer till destinationen utan missöden och blir lite imponerade över hur bra allt funkar till synes utan planering eller tidtabeller. Vi kliver av bussen vid 11.00 och vandrar upp för berget vid sämsta tänkbara tidpunkt. Solen står som högst och luften i det närmaste still, så det är utmattade och uttorkade vandrare som kommer fram till Mushroom farm. Jag fortfarande i mina flipflops. Vatten i stora mängder intas och bilmekandet får vänta tills vi är i stridbart skick igen.

//MK

De tilltänkta marginalerna skulle dock bli uppätna mot vår vilja. Malawi är riktigt vackert och har dessutom riktigt bra vägar. Efter ca 5 mil på fin väg fick vi syn på en ”gravel road” på vår GPS. Vägen illustreras av ett sträck, precis som på en vanlig karta, med fördelen att man kan zooma och titta exakt hur vägen är dragen. Med den normala GPS-vyn såg det ut som ett jättetjockt sträck och vi zoomade in för att se vad som var annorlunda. Efter lite knappande såg vi ett virrvarr av serpentinväg. Hårnålskurvor i mängder och stor höjdskillnad, en utmaning tänkte vi. Jag vet inte vad det var som fick oss att ta en omväg, det kan vara att vi kände en viss rastlöshet när vägen var så bra eller bara ren nyfikenhet.

Vi satte i alla fall av upp för backen, 200 meter efter vägen plockade vi upp en tysktalande italienare som skulle gå samma väg. Han åkte på taket och vi hoppade omkring inne i bilen på den dåliga vägen. Tysk-italienaren skulle till ett ställe som hette Mushroom farm camp. Ett besynnerligt namn som får en att undra över dess egentliga verksamhet. Vägen var riktigt trevlig och på de 10km vi körde tog vi oss 700m upp i altitud. På toppen hittade vi skylten som vägledde oss in mot campingen. Stället var helt fantastiskt, killen som ägde det hette Mick och var en före detta australiensare. Vyn, byggnaderna och stämningen går inte att förmedla i vare sig bild eller text. Ofattbart, enastående och alldeles underbart.

Vi drack en öl och diskuterade om vi skulle stanna eller ej. De 5 mil vi tagit oss kändes för få med tanke på vårat schema, så vi beslutade oss för att åka de sista 200 meterna till ett vattenfall för ett snabbt dopp och sedan fortsätta till Nkata bay. Sista metern som bilen rullade innan vi hade parkerat vid vattenfallet gav bilen ifrån sig ett riktigt oroande ljud tillsammans med ett ryck och en skakning. Precis som förut så kom ljudet från vänster fram. Bad-planerna fick vänta, vi plockade fram verktyg och började för tredje gången att ta lös hjullagret för vänster framhjul. Det yttre lagret var helt denna gång, medan det inre var trasigt. Jag och Mikael börjar ha vanan inne i hjullagerbranschen, så det tog ca 1 timme så var vi klara. Vi vände bilen, sprang och badade i vattenfallet och påbörjade färden tillbaks. Men vi tog oss bara 50 meter innan samma ljud- och skak- kombination uppträdde igen. Ett par djupa suckar togs och vi plockade åter igen fram alla verktyg och saker som behövs för att undersöka området vänster fram.

Hjulet satt löst, och då menar jag inte hjulbultarna. De lager som hjulet roterar runt när man svänger hade, efter oräkneliga kilometer av extrema gupp, stötar och hopp, gett upp. Jag och Mikael slog våra något sånär kloka huvuden ihop medan Per lagade mat och underhöll de lokala förmågorna vi hade som publik. Glappet var enormt, men dock körbart tillbaks till campingen. Missljudet kunde vi, efter lite tankeverksamhet, konstatera att det försvann om vi bara körde med tvåhjulsdrift. Dagen hade blivit till kväll, mörkret var ett faktum och hade inga reservdelar till just detta. Vi beslutade att ta oss till campingen och där övernatta för att sedan lösa problemen. Allt gick smidigt, campingen hade iskall öl (lokalproducerad Carlsberg!) och god mat. Vi diskuterade med ägaren om lämpligt sätt att hitta delar till just vår bil. Planen lades upp för dagen efter och den blev som så: Björn och Mikael river isär vänster fram totalt så vi kan se exakt vilka delar som behövs, när alla fel är utredda går/liftar vi till Mzuzu som ligger 14 mil, enkel väg, från vår trasiga bil. Per stannar på campingen och städar välbehövligt bilen på insidan. I Mzuzu finns det en stor bil-marknad. Där hittar vi delar, övernattar i våra tält på en annan camping, dagen efter går/liftar vi tillbaks och monterar ihop bilen.

Planen var inte genialisk, men genomförbar och förmodligen det enda alternativet. Mitt och Mikaels äventyr beskriver vi senare i ett separat inlägg. Vi tog oss dit och tillbaks och hittade alla delar vi behövde. Bilen skruvades ihop, vi övernattade en natt till på Mushroom farm camp och dagen efter åkte vi åter igen mot Nkata bay. Resan gick riktigt smärtfritt, bilen betedde sig bättre än någonsin och vi var nöjda. I Mzuzu stannade vi på SOS barnbyar och gav bort den sista lådan med give-aways, 30kg lättare gick bilen ännu bättre och vi anlände till Mayoka village i Nkata bay precis efter att solen gått ned.

Mayoka village är ett jättetrevligt ställe som ligger på en bergssluttning precis bredvid sjön. Ägaren tyckte synd om oss som kom efter mörkrets intåg och erbjöd oss en hydda till samma pris som camping, riktigt trevligt att sova i en säng. Denna backpacker-haven genomsyras av en riktigt intressant arkitektur, hyddorna närmast stranden kan man i princip simma in och ut ur. Den branta sluttningen gör det omöjligt att ta sig fram, om man inte går på de små gångar otalet trappsteg som är murade överallt. Jag ska försöka ge mig på att fota denna egenartade byggnadsstil om det nu är möjligt.

Idag tar vi det lugnt och sitter bara och slöar. Här har vi för första gången på länge tillgång till Internet och vi gör således de efterfrågade uppdateringarna som behövs. Bilder håller även på att laddas upp!

Imorgon ska vi åka mot Lilongwe och sedermera Zambia. Där ska vi åka i nationalparker och se Victoriafallen. För er som är intresserade har vi även bokat hemresan. Planet skall landa på ARN 2010-06-20 kl 13:45!

//Björn Forsberg 2010-05-14

Så har jag till slut äntligen anslutit till Björn och Mikael för att fortsätta resan till Sydafrika. Redan vid ankomsten på flygplatsen kände jag att jag var i Afrika och äventyret väntade runt hörnet. Överallt på flygplatsen satt affischer på savannlandskap med lejon, elefanter och allt annat som hör därtill. Efter en kort visaprocedur kom så jag så ut från flygplatsen. Där möttes jag av en vägg bestående av 30 graders värme och den mest extrema luftfuktighet som jag någonsin upplevt. Då var klockan bara halv sex på morgonen och solen hade inte gått upp ännu. En lustig detalj med Dar es Salaams internationella flygplats är att ankomst- och väntehallen med alla små shopar och väntade resenärer är utomhus.
När mina resekompanjoner till slut lyckats besegra det otroliga trafikkaos som rådde i staden, på grund av ett internationellt ekonomiskt forum, så packade vi in mina saker i bilen och vi begav oss mot stranden för lite avkoppling. Anekdoterna från min missade månad duggade tätt och jag insåg att jag missat många spännande upplevelser. Jag försökte kontra med att MAX kommit med en ny hamburgare och att jag köpt sommardäck till bilen men det kändes blekt i jämförelse med alla historier om bedårande landskap, off-road körning och märkliga möten med människor från hela världen. Efter någon timme hittade vi en trevlig strand där vi campade. Vi spenderade dagen med att bygga sandslott, kasta frisbee och jag lyckades så klart bränna mig vilket sedan resulterade i en 100%-ig ömsning av skinnet på överkroppen. Innan avresa från Sverige hade jag naturligtvis köpt med mig en del svenska delikatesser och vi grillade falukorv på kvällen.
På morgonen fortsatte vi söderut längs kusten. Resan började bra med asfalterad väg som sedan övergick till vägbygge och slutligen övergick det hela till någon form av sandig lera som gick upp till knäna. Detta innebar som tur var inte några större problem för oss, vilket man inte kunde säga om övriga trafikanter, men som Björn nämnt tidigare så är detta inget som hindrar alla otaliga minibussar som åker längs vägarna. Det är förvisso inte lätt för dem som för oss att ta sig in, men på något sätt lyckas så lyckas de ändå. Fast trots vår välutrustade bil stötte även vi på patrull när vi svängde av motorvägen för att titta på en gammal träbro. Det var nog det halaste väglag vi skådat. Helt plötsligt var vägen täckt med ett tunt men ack så halt lager lera, det tog inte många meter innan vi var i diket. Efter 20 minuter var vi åter uppe på vägen och Björn körde medans jag och Micke gick bakom. Med tanke på hur svårt det var för oss att gå på vägen så var det nästintill omöjligt att köra på den och några hundra meter senare var bilen åter i diket. Björn satte därmed det svenska rekordet för den långsammaste dikeskörningen, med en bländande hastighet av sex kilometer i timmen tappade han kontrollen snurrade 90 grader och dikeskörningen var ett faktum. Efter en premiärvinschning var vi åter på vägen och begav tillbaka till motorvägen. Natten spenderades på en trevlig strandcamping och till middagen avnjöts svenska klassiker; Bäska droppar, Herrgårs akvavit och Norrlands akvavit.
På morgonen åkte vi med Moçambique och nya Unity bridge i sikte. Efter några timmar var vi framme vid bron som skulle ta oss över till Moçambique. Dock med ett litet problem, eftersom bron var nyöppnad så fanns det ännu ingen tullstation på Moçambiques sida, så det var bara att vända om och vi åkte mot Malawi istället. Efter lite nattkörning så nådde vi gränsen mitt på dagen och gränspassagen gick smidigt. Vi hittade en trevlig camping i Karonga och vi lyxade till lite och på restaurang. Människorna här är trevliga och en kille på campen älskar Mzungos, vit man, eftersom en vit läkare gjorde kejsarsnitt när han föddes och därmed räddade hans liv. Nu är det dags att sova och imorgon fortsätter vi mot Nkata bay där vi ska njuta av bad och några slappa dagar.

/Per