Jag noterar en något förhöjd puls när jag öppnar det gula brevet och inser att de papper vi kommer behöva vid nästa gränspassage faktiskt ligger där. Efter hjälp från föräldrarna Kalrot-Ullbors och Mats på Jale åkeri är de efterlängtade registreringshandlingarna nu i min hand. På Svenska ambassaden träffar vi Per Ström och även en världsvan och trevlig turkisk anställd med goda engelskakunskaper vid namn Jemal. Med hans hjälp lyckas vi få tag i en taxi för vår första taxitur. Den slutar lyckligt och vi får se ett till största delen stängt Ankara.
Utrustade med de korrekta handlingarna styr vi sedan kosan mot Adana och senare gränsen till Syrien. Vägen till Adana var höglänt och hyfsat plan förutom de sista 5 milen som erbjöd alla möjliga lösningar på problemet med höjdskillnader. Trots att det var mörkt ute berättade skyltarna att där tunneln tog slut började en bro och där den bron slutade började nästa tunnel. Detta upprepar sig sedan ända tills vi slutar notera det.
Efter en övernattning utanför Iskenderun i sydöstra hörnet av Turkiet, bestämmer Björn att Europavägen (den bästa vägen) inte är den väg vi tänker ta. Vi väljer istället en väg som verkar finnas enligt en karta men enligt en annan tar slut ungefär halvvägs till gränsen. Där vägen tar slut på den ena kartan finns en miltär anläggning av något slag men ungefär samtidigt som vi tar ett unisont beslut att vägen nog tog slut ändå, upptäcks en liten men till synes väl använd väg efter stranden åt det håll vi ska. Fyllda av äventyrslust rullar vi in på vad som kom att bli den mest häpnadsväckande väg i mitt blott 24-åriga liv. Efter snirklig grusväg på sidan av klippor som stupar rakt ner i havet fotografer vi så avtryckaren glöder. Med hjärtat i halsen smyger vi oss över brokonstruktioner som ser ut att ha sett fler än ett världskrig, under gigantiska klippblock som ser ut som att kunna lossna när som helst, runt ensamma boningshus (!) bestående av plåt och presenningar, över mindre vattendrag som förmodligen bara är farbara under den torra halvan av året. Efter bara några minuter i denna fantastiska miljö tackar vi björn för hans initiativ, och samtidigt förstår vi mer och mer varför den sista delen inte ansågs värdig att bli kallad väg. För vår safariutrustade Toyota är denna väg inte någon match men vi funderar lite över hur taxin, Renault Clion, Renault Meganen och det äldre paret på en hembyggd sidovagn tagit sig dit.
Gränspassagen mellan Turkiet och Syrien var belägen högt uppe i bergen och vägen dit förtjänar en egen bok men den skriver jag inte nu. I skrivande stund befinner vi oss på en hotellobby i Damaskus där vi har slagit oss ner. Damaskus har varit vänligt mot oss och vi är ännu en gång imponerade över hur smidigt trafiken ändå flyter med tanke på hur tydligt det arabiska temperamentet visar sig.
Vad jag personligen saknar i det här landet är den turkiska skräpplockarandan. I Turkiet verkade det finnas närmast obegränsat med arbetskraft liksom i Syrien men i Turkiet var i alla fall en bråkdel av arbetskraften upptagen med att plocka skräp, sopa gatorna, putsa fönster eller skrapa lortlagret från ett fönsterbleck med ett rakblad. I Syrien saknas den här andan i stor utsträckning och motorvägen kantas av en jämn rand med vad som förefaller vara hushållssopor. Avsaknaden av skräpbehållare i städerna är i det närmaste total och effekterna är tydliga. Trots detta är Syrien ett trevligt land med glada, nyfikna människor utrustade med ett gott bemötande.
Innan den här resan ansåg jag mig inte vara den resande typen som bara njuter av att få se en ny stad, men de flesta städer vi har besökt har ändå överraskat mig positivt. Syrien är ett av länderna som jag aldrig trodde att jag skulle besöka och än mindre trivas i som jag gör här. Jag känner inte på något sätt någon brådska att fortsätta resan.
I vår iver att upptäcka nya saker och vår fascination över det vi ser har vi helt förbisett behovet av att tillgodose dig som följer oss med bilder. Det vill säga: vi glömde kabeln till kameran i bilen. Enbart därför kommer bilderna att låta vänta på sig, men jag lovar att det är värt väntan.
Grattis även till min syster Theres och hennes kamrater som lyckades avverkade tjejvasans hela sträckning.
Hej på er alla och tack till Er som hjälpte oss med registreringsbeviset.

// MK