Livingstone 100521

Utan tvekan kliver jag i flipflopsen och hänger på mig ryggsäcken som innehåller en del av det vi behöver för resan Livingstonia-Mzuzu tur och retur. I Mzuzu ska det nämligen finnas reservdelar till bilen. Allt det lätta; som tält och sovsäckar reser i den stora ryggsäcken och den hänger på mig. På Björns rygg hänger en mindre ryggsäck men av minst lika stor vikt. Det vill säga den väger många kilo samtidigt som den är viktig. Den innehåller vatten att dricka och de utslitna delar som vi ska skaffa nya. Det sades att det var ett 2 timmars jobb att till fots ta sig ned från Mushroom farm där vi bodde, till den asfalterade vägen, och vi har bara gått runt 15 minuter när det slår oss att ingen har något visakort med sig. Det var bara att parkera väskan och skicka en löpare tillbaka till campingen: Jag. Så I mina flipflops tar jag mig upp för backen och tillbaka till campingen där jag hittar Per i en hängmatta… Jag plockar på mig tillbörliga kort och återvänder till sällskapet. Sällskapet för övrigt består av den smått otroliga konstellationen tre svenskar och en israel. Den tredje svensken är inte Per (eftersom han ligger i en hängmatta vid tillfället) utan Andreas från Växjö som avslöjades tack vare att han vid första mötet bar en tröja med texten Tingsryd på som skulle resa vidare, och israelen är en kille vid namn Or som hjälper till på Mushroom farm men som nu skulle en sväng på stranden. Utrustade med alla kort vi behöver sätter vi så av nerför berget och på den milen vi knatar lyckas vi ta oss ner runt 700 meter i höjdled. Stundtals är det ganska brant och då och då använder vi oss av de upptrampade genvägarna mellan serpentinerna. Dessa är naturligtvis mycket brantare än bilvägen och kan bara nyttjas av människor. Och kor.
2,5 timme efter avfärd anländer vi till den trevliga landsvägen och får omgående skjuts på flaket av en mindre lastbil till nästa stad. Väl i nästa stad blir vi tillsagda att vänta på en kille som ska anlända inom kort och ta oss vidare till Mzuzu. Med en tidtabells precision dyker det verkligen upp en kille 10 minuter senare med plats för oss hela vägen till målet. Vi sätter oss i pickupen (i passagerarutrymmet den här gången) och hälsar på medpassagerarna. Två kvinnor, en man och ett barn förutom chauffören möter oss på insidan, och totalt blev det alltså 7 personer. Gott om svängrum och med tanke på att bilen faktiskt är byggd för 5 personer är förhållandet passagerare/sittplats ett av de bättre utanför vår bil. Under färden gör vi korta stopp i de större byarna och den växande högen med brev i vindrutan får mig att till slut fråga om det är postbilen vi åker med. Den lille mannen bredvid mig som för övrigt somnat på min axel flera gånger bekräftar detta och jag känner mig på något sätt lite delaktig i den struktur som håller ihop detta samhälle.
Även fast jag har många och dåliga saker att säga om chaufförens körstil, så tar han oss till Mzuzu och vi tackar honom för det. Våra bleka anleten som inte alls beror på bilfärden väcker en del uppmärksamhet i Mzuzu och det är inte svårt att få vägbeskrivningar på hyfsad engelska. Efter en kort taxifärd anländer vi så till det som sägs vara bilmarknaden där allting går att få tag i. Vi kliver in genom något som påminner mig om ringmuren runt Visby fast i liten skala. Innanför ringmuren finns nära nog allting men inte riktigt på lagerhyllor i långa rader utan istället i små affärer i långa rader. Ingen av dem med ett komplett sortiment av en speciell grupp utan med ett försvarbart men även helt godtyckligt sortiment av olika grupper reservdelar, exempelvis lager eller stötdämpare. En del av affärerna verkar ha specialiserat sig på cyklar. Begreppet affär kräver troligen en närmare förklaring eftersom de inte direkt ser ut som Biltema… Själva byggnaden ser mest ut som de som återfinns på svenska marknader. Alltså årligt återkommande, icke permanenta marknader med knallar, karuseller och sockervadd. Det vill säga en träkonstruktion på 1,5m x 1,5m med den skillnaden att dessa är lite mer permanenta med trätak, träväggar och en liten disk, och förstås att de verkligen är permanenta. Vi går fram till den första butik som ser ut att ha det vi söker och bara förundras över det ordnade kaos som verkar råda. Den lilla kvinnan som knappt syns bakom alla prylar hon har på disken, undrar vad vi vill ha och vi börjar gräva efter de trasiga grejorna i ryggsäcken. Innan vi hunnit få fram prylarna ur väskan har en kille anslutit sig till kvinnan i vår affär och väntar med spänning på vad vi kan tänkas vilja ha. Vi får upp den lilla påsen med prylar vi behöver och fiskar upp en halva av det trasiga styrlagret. Ger det till kvinnan som genast blir av med det till den andra killen som nu även fått en vän som verkar vara någon typ av toyotaexpert. Innan vi hunnit få upp nästa trasiga sak ur påsen har experten sprungit iväg med vindens hastighet och blir borta i några minuter. Under tiden samtalar vi med kvinnan om något annat trasigt som vi behöver och hon förser oss med en 1liters behållare med glykol. Toyotaexperten anländer flämtande med en liten kartong innehållande ett lager. Vi tar fram det, undersöker det och slår fast att det antagligen är korrekt modell. Vi vänder oss till experten och berättar att vi vill ha fyra stycken och han ser på oss som om vi precis berättat att hans mamma egentligen är från Merkurius. Den lilla kvinnan (som är riktigt duktig på engelska) får hjälpa till att förklara att det är rätt grejor och att vi vill ha tre likadana till. Han verkar inte riktigt förstå meningen med att köpa fyra stycken men susar iväg och under tiden han är borta kommer en ny kvinna med fyra lager av korrekt modell men av ett annat märke. Vi blir lite förvirrade och försöker förklara att vi bara behöver fyra samtidigt som vi funderar över vem som säljer vad. Vi tar fram hjullagren och historien upprepar sig. Experten får dem i sin hand, försvinner och kommer tillbaks med nya. Detta pågår tills de saker vi har i påsen är funna och ersatta med friska prylar och gång på gång försöker vi säga till experten att vi har fler saker som behöver ersättas, men det verkar inte vara på det sättet man angriper problemen här. Här tar man en sak i taget även om det kanske hade varit smidigare att hämta alla saker på en gång. Kanske handlar det inte så mycket om det faktum att vi faktiskt skrivit en lista över saker vi behöver, utan mer om att Malawierna inte köper saker i förebyggande syfte, så när de kommer till den aktuella marknaden så har de verkligen kört sönder något och behöver ersätta den enda delen, och således endast i undantagsfall handlar mer än en sak. Att byta någon del trots att den går att laga, är lyx, att byta den innan den går sönder anses inte riktigt normalt, och att investera i något som eventuellt kan gå sönder gör man bara inte. Att lägga pengar på något som inte är absolut nödvändigt är kanske dumheter men fortfarande något som vi gör dagligen och gladeligen i Sverige. Utan några som helst belägg för detta så gissar jag att över 90 procent av de pengar jag spenderar i Sverige, i dagliga livet, spenderas på saker som inte är absolut nödvändiga för min fortlevnad. En del kanske kallar det lyx, en del kallar det välfärd, andra kallar det västvärlden. Jag kallar det hemma.
Jag är lite kluven i frågan eftersom jag uppskattar raka väggar i ett hus och ett badrum som faktiskt kan hjälpa en att bli renare, men samtidigt är det inte livsnödvändigt och kan kanske kallas slöseri. Jag uppskattar möjligheten att utbilda mig och få ett fint jobb men det är inte heller livsnödvändigt. Jag uppskattar det faktum att jag kan ta min bil och köra tvärsöver Afrika och tillbaks men det är inte livsnödvändigt. Dock har jag sett platser och människor på den här resan som fått mig att fundera över just de här sakerna, och det hade inte varit möjligt om inte jag hade haft lyxen att göra det. Afrika får en att börja fundera i nya banor över saker som inte berörs i det dagliga livet. Helt ofrivilligt har jag börjat fundera över meningen med livet och även ”The origin of Species”. Varför ser Zebran ut som den gör, varför är inte jag en Zebra, vad händer med Zebran när jag dör?
Åter till bildelsmarknaden. Efter en del förklarande och en del springande får vi så tag i de delar vi behöver och vill betala. Mig veterligen härrör inget av det vi köper (förutom möjligtvis flaskan med glykol), från den affären som vi från början stannade vid. De flesta saker kommer till oss via Toyotaexperten från okänt antal, okända källor, och en del från den andra kvinnan, men vi betalar allt till kvinnan i den första affären. Vilken väg pengarna tar senare vet inte jag, men jag tror och hoppas att allt går ungefär rätt till, för människorna innanför ringmuren är väldigt trevliga och hjälpsamma och som omväxling försöker de inte blåsa oss. Vi får dessutom ett kvitto på hela kalaset. Under tiden som vi diskuterar med försäljarna ser vi en del intressanta saker omkring oss. Hela tiden vi står vid affären (ca 1h) sitter en liten tjej på ungefär 3 år i sanden någon meter därifrån och leker med en kapsyl. Denna kapsyl göms i sanden och återfinns sedan av samma person och alltid med samma lyckliga reaktion som följd. En gång kommer en man på en cykel. Cykeln är liksom de flesta andra cyklar här, Afrikaniserad med förstärkt framgaffel och soffliknande stoppning på pakethållaren för att möjliggöra personbefordran. Mannen stannar bredvid affären, sparkar lite i sanden, fiskar upp en för mig, tidigare helt osynlig tång som sett sina bästa dagar, drar åt en skruv på cykeln, lägger tillbaks tången i sanden och cyklar sedan iväg igen. Det är ännu oklart om det var hans tång, om det var hans cykel eller om tjejen med kapsylen var placerad där eller bara vilse.
Vi är imponerade av detta ställe och när affärerna är avklarade skrider vi vidare för att utforska resten av marknaden innanför murarna. I en affär sitter en man med sin svets, begravd till knäna i vad vi med svenska mått skulle kalla skrot. Vi letar också utan egentliga förhoppningar om framgång efter den sista stumpen på framaxeln som vi vet inte är riktigt kurant, och hos mannen med svetsen finner jag det vi söker. Dock önskar jag att den delen hade varit ny, och jag får förklarat för mig att så är fallet. Den är rengjord, spraymålad med guldfärg och marknadsförd som ny, men tyvärr är den likafullt begagnad, så det blir ingen affär. Efter några timmar av strosande och en del ganska intressanta pratstunder med lokalbefolkningen börjar affärerna stänga och vi ger oss av mot lägerplatsen för natten. Mick på Mushroom farm hade berättat för oss att det finns ett trevligt ställe i Mzuzu som kallas ”Mzoozoozooo”, drivet av en schweizare bosatt i Mzuzu. Vi hittar dit och känner oss som hemma. Det är ett riktigt trevligt hostel/camping med en lite egen touch. Gerard som sköter stället har gjort så i 11 år, och vanligtvis har han sin fru vid sin sida men för tillfället är hon i Amerika och besöker deras två barn som bor där. Jag frågar varför han har döpt sitt hak till zoo och allt jag får till svar är: ”Why not?” Eftersom vi inte har bilen med oss blir det enmanstält på gräsmattan utan madrass. Inte bekvämast hittills men inte obekvämast heller.
Dagen efter har vi vår andra närkontakt med kollektivtrafiken i ”sub-saharan Africa”. Vi ska nämligen åka minibuss tillbaka till Nkhondowe och det ska visa sig vara en intressant upplevelse. När vi anser att Toyotan är fullsatt åker vi från första stoppet med känslan: ”det här är väl inte så farligt, varför klagar alla på kollektivtrafiken?”. Då sitter det en människa på varje stol och någon av dem har ett barn i knäet. Runt 15 personer och alldeles lagom för att utrycka det på svenska. Efter någon kilometer tvärbromsar minibussen helt plötsligt och inkastartypen som alla minibussar har vräker sig ut och börjar klämma in mer folk i bussen. Vi stökar om och klämmer ihop oss och till slut befinner sig 21 eller 22 personer i bussen. Trångt men acceptabelt. Någon kilometer senare ska någon av men samtidigt tillkommer en handfull passagerare och lite tamboskap. Totalt färdas nu 25 människor och ett par hönor i denna minibuss avsedd för 11 passagerare. Trångt men fortfarande inte oacceptabelt. En kvinna har lite problem med åksjuka och till och med Björn säger att ”Har man inte varit åksjuk tidigare så är det ok att bli det nu”, och jag känner att min egen åksjuka är berättigad.
Vi oroar oss lite för det fortsatta resandet eftersom att den buss vi sitter i inte ska dit vi ska utan bara ungefär halvvägs, men inkastaren försäkrar oss om att vi kommer komma till önskad destination. Under färden förhandlas ett pris fram för vår färd till Nkhondowe. När vi under ett stopp ser en buss som vi hellre vill sitta på (eftersom den ska dit vi ska) slänger vi oss bara ur en buss och in i en annan utan att tänka på att vi inte betalat. Detta bekommer inte varken inkastaren eller chauffören, märkligt nog, utan de säger bara hejdå. På nästa buss däremot förhandlas ett pris fram på nytt, och även fast det var likartat var det inte riktigt samma pris. Vi betalar det priset och vet fortfarande inget om pengarnas vidare resande. Vi kommer till destinationen utan missöden och blir lite imponerade över hur bra allt funkar till synes utan planering eller tidtabeller. Vi kliver av bussen vid 11.00 och vandrar upp för berget vid sämsta tänkbara tidpunkt. Solen står som högst och luften i det närmaste still, så det är utmattade och uttorkade vandrare som kommer fram till Mushroom farm. Jag fortfarande i mina flipflops. Vatten i stora mängder intas och bilmekandet får vänta tills vi är i stridbart skick igen.

//MK