Vi har nu äntligen nått Kapstaden och vår resa har således nått sitt mål. Genom regn och solsken, genom hetta och kyla, genom lera och sand har vi kört de 2100 mil på nästan exakt tre månader. Tre månader fyllda av upplevelser och möten som vi inte kunnat fantisera om, men mer om detta senare.

Innan jag börjar med att ta vid vår senaste berättelse kan jag meddela att bilder är på våg men just bor vi på ett ställe där vi betalar för mängden data och inte tiden. Så vi ska försöka hitta någon annan stans där vi kan ladda upp bilder utan att bli ruinerade.

Innan vi lämnade Livingstone besökte vi Victoriafallen mötte upp med våra tyska och australiensiska vänner och testade utelivet. Victorafallen var verkligen en mäktig upplevelse. Eftersom det var högvatten i Zambezifloden så var det svårt att se fallen. Vi hade fått höra att på grund av det höga vattenflödet skulle det vara en stänk från fallet så vi blev rekommenderade att ha värdefulla saker i plastpåsar och räkna med att bli blöta. Att kalla det stänk från fallet var inget annat än lögn. Från början liknade det ett vanligt duggregn, men när vi närmade oss fallen så var det inget annat än en tropisk regnskur. På två sekunder var vi helt genomblöta och vi var glada att vi omsorgsfullt lindat in allt som kunde ta skada av vatten i plastpåsar. Efter några timmars vandrande i nationalparken så beslöt vi oss för att gå till bron som går över floden. Att gå över bron är en lite märklig historia. Det är nämligen så att floden även är gräns mellan Zambia och Zimbabwe, men eftersom det även finns möjlighet att hoppa bungyjump från bron så går det att gå ut på bron och således Zambia utan några större bekymmer. Vi gick helt enkelt in i tullhuset och sa att vi är tre personer som ska ut på bron. Då fick vi en lapp med en stämpel på där tjänstemannen skrev 3 för hand. Sedan lämnade vi över lappen till en vakt vid grinden och det var allt. Till det underliga hör att när vi skulle tillbaka från bron så sa vi bara att vi är tre personer som varit ute på bron och samma procedur upprepade sig. Inte några som helst problem att passera mellan länderna med andra ord eftersom det fungerade exakt likadant i Zimbabwe. Som vi för övrigt var till, eller åtminstone hela vägen fram till tullhuset. Så vi har gått på Zimbabwisk mark trots att vi inte haft visum för landet.

Vi lämnade Livingstone söndagen den 23:e för färd mot Botswana och en camping längs vägen tillsammans med 30 babianer i en mobilmast. På samma kväll när vi lagade mat och mörkret lade sig började alla djur prata och svenska som vi är förstod vi inte vad som sades eller vilka djur som var där ute i mörkret så vi beslöt oss för att bege oss upp till tältet. Under natten var det lite svårt att sova, dels på grund av 30 babianer som levde om och delvis på grund av att det nu började bli kallt på nätterna.

På morgonen fortsatte vi söderut och siktet inställt på Makgadikgadik saltöken och Kubu-island. När vi har kört några timmar ser vi hur det står en massa människor i diket och plockar skräp, eller det är var det ser ut som. När vi kommer närmare ser vi att diket är fullt med ölburkar och en kille skriker ”free beer for everyone”. Naturligtvis stannar vi och vi lyckas samla på 150 bukar av den lokala delikatessen Mosi. Glada i hågen över vår nyfunna rikedom åkte vi vidare mot Kubu. Dessvärre är det precis efter regnperiod och alla ”vägar” var översvämmade så det gick inte så bra att ta sig till Kubu. En annan otrevlig effekt av regnet var alla myggor. Då menar vi inte när en stockholmare åker till dalarna och tycker det är myggigt. Vi menar Tärnsjö-Österfärnebo myggigt. Så återigen tog vi vå tillflykt upp till tältet, och efter att ha spenderat tio minuter att jaga de myggor som lyckats ta sig in hade vi en myggfri men kall natt.

På morgonen begav vi oss mot sista landet, Sydafrika. Längs vägen passerade vi Khama Rhino Sanctuary och eftersom vi inte sett noshörning ännu och vi ville gärna ha en komplett lista av de stora fem så beslöt vi oss för att campa där. Eftersom det var många timmar av dagsljus kvar så tog vi en sväng genom parken som liten men bjuder på det mesta vad gäller Afrikanskt djurliv. Om du någon gång åker till Botswana så se till att åka dit. Det tog inte lång tid innan vi hade såg en flock noshörningar och vi kunde stoltsera med att ha sett alla de fem stora.

Slutligen på onsdag den 26:e nådde vi Sydafrika och passerade även 2000 mil. Tidigare på dagen hade vi fått medelande från våra tyska vänner att de var på en pub i Kimberly så vi slöt upp med dem återigen. Efter en mycket trevlig kväll med de lokala stamgästerna så bjöd ägaren till puben på två dubbel rum på hotellet som han drev i anslutning till puben. Vi fick alltså två väldigt fina dubbelrum med egen dusch och rena lakan utan att behöva betala en enda rand, rand är den sydafrikanska valutan. Utan att bli raspolitiskt långdragen så kan man säga vad man vill om sydafrikaner, men gästvänliga är dem. Alla sydafrikaner som vi träffat längs vägen har erbjudit oss camping eller övernattning i deras hus så fort vi kommer till Sydafrika.

Eftersom det var så oerhört skönt att äntligen så sova i en säng med rena lakan så tog vi sovmorgon och med 100 mil kvar till Kapstaden så visste vi redan från början att vi inte skulle nå vårt mål den dagen. Istället tältade vi på ett truckstopp i Three Sisters. På morgonen välkomnade en kall storm oss och det kändes som att kliva ur tältet en sen septemberdag uppe i Sarek. Den värme som vi njutit av några dagar tidigare var helt borta. På med fleecetröja och vindjacka innan vi packade ihop tältet. På kvällen nådde vi så slutligen den sydligaste spetsen på Afrika, Agulhas. Vi hade gjort det! Kört hela vägen från Sverige ner till Afrikas sydligaste spets. Några kort togs innan vi hittade boende för natten.

På morgonen fortsatte vi mot Kapstaden där vi kommer spendera större delen av vad som är kvar av våra tid i Sydafrika. Återigen dök våra tyska vänner Max och Lothar upp och det blev ännu en kväll på stan. Imorgon måndag ska vi försöka hitta någon som kan hjälpa oss medd skeppa hem bilen och beroende på vad det kostar och hur lång tid det tar så bestäms resterande planer efter det.

Slutligen kan jag bara konstatera, utan att bli för filosofiskt långrandig, att vi har korsat en för oss okänd kontinent och om det är någon som funderar på att göra något liknande kan jag inte göra något annat än att rekommendera det med hela mitt hjärta. För det är helt fantastiskt, inte alls alls vad du väntar dig och inte alls så komplicerat som många tror.

//Per