Nu sitter jag på Wiens flygplats och äntligen på väg tillbaka till äventyret. Resan härifrån går via Kairo och sedan slutligen Dar es Salaam där Björn och Mikael möter mig på flygplatsen.

Vi har sagt många gånger att en sådan här resa antagligen kommer ge nya perspektiv på livet och tillvaron, men det var efter hemkomsten som jag verkligen började fundera över skillnaden mellan Sverige och de länder som vi hade passerat. Vi säger ofta att Sverige är fritt i jämförelse med andra länder. Men om man bortser från politik, press och religion och går ner på en mer vardagsnära nivå så är det inte alls särskilt fritt. Om vi ska hämta ut ett recept på apoteket så tar vi ett nummer sedan sätter vi oss tyst ner och väntar sedan på vår tur. I Egypten tränger man sig fram till luckan samtidigt som man glatt språkar med de andra lokalen. Skulle det hända i Sverige skulle vi kolla konstigt på den märkliga killen som börjar prata med oss och det faktum att han tränger sig föra skulle vi inte göra något åt trots att vi tycker det är så uppenbart fel. Eller förresten…vi skulle så klart muttra och sedan berätta för pojkvännen när vi kommer. För att att skriva en arg lapp funkar inte riktigt den här gången.

För den som vill som man själv vill så är ju svenska myndigheter ett lysande exempel på hur väldigt olika byråkrati kan skötas. I ett formulär till skatteverket kan du inte skriva något utanför rutorna medans en tulltjänsteman i Egypten är nöjd om man skriver sina kontaktuppgifter på en post-it.

Naturligtvis är en gemensam struktur nödvändig att samhället ska vara i framkanten av utvecklingen och en förebild många andra länder. Men ibland är det skönt att bara kunna ”höfta” lite och veta att det blir rätt ändå, eller ibland. Men å andra sidan så blir ”Insha’Allah” eller Mañana mentaliten avkopplande efter ett tag. Kan man bara släppa den västerländska stressen och inte förvänta sig att saker ska hända på ett visst klockslag så tror jag vi alla blir lite gladare. Jag har nämligen svårt att tro att människor i sådana kulturer och länder lider särskilt mycket av stressrelaterade sjukdomar eller utbrändhet.

Nåja…nu är jag som sagt äntligen på väg söderut och det kommer verkligen bli underbart att äntligen få ansluta till resan igen. För denna typ av resande kan jag verkligen rekommendera. Då menar jag att åka runt mellan olika spännande platser och träffa nya spännande människor. Efter en mycket intensiv månad på jobbet ser jag fram emot dykning i Indiska Oceanen, kritvita stränder och savannens alla djur.

Nu är det dags att checka in till flyget som ska ta mig till Kairo vilket innebär att om några timmar står jag åter på Afrikansk mark. På onsdag klockan 0515 landar jag i Dar es Salaam och förhoppningsvis tar inte tullen hand om falukorven eller kaviaren som jag har med.

Mot äventyret!

Till Musse:

Jag hörde talas om en kvinna från Storbritannien som säkrat sin framtid ekonomiskt genom att helt enkelt äga några fastigheter i London och hyra ut dessa. Hennes enda bekymmer i livet var att hon inte kunde vistas på ett ställe mindre än en vecka. Naturligtvis var hon intresserad av att resa och därtill mycket flygrädd. Detta gjorde hennes resande mycket långsamt och mycket tidskrävande.

Personligen skulle jag aldrig kunna resa på det viset tror jag för jag är inte så förtjust i farväl. Det känns tillräckligt eländigt att, därhemma, slänga ett par gamla byxor som knappt är byxor längre. Än värre är det att ta farväl av den gräsplätt som varit ens hem de senaste två dagarna. Det kändes till och med jobbigt att elda upp den pinne som jag använt till att peta i elden när vi campade utanför civilisationens rand.

Dessa plågsamma uppbrott hade tagit kål på mig om jag rest på brittiskans vis. Efter en vecka på samma ställe hinner man bli hemmastadd och bekväm där man är och således går man ett svettigt avsked till mötes. Jag skriver detta med avfärden från Dahab och vännerna där, i färskt minne. Via elektroniska hjälpmedel upprätthålls viss kontakt men det gör knappast saken bättre. Den kontakten visar bara hur små vi är och hur stor världen är. Rapporter har nått mig om kamraternas vidare resande, hur de sprids över världen och jag inser att jag antagligen aldrig kommer att möta någon av dem igen hur gärna jag än vill. Samma vånda upplevdes i Nairobi, när först tyskarna helt plötsligt byter riktning och siktar mot Uganda och vi dessutom måste lämna Jungle Junction där vi hunnit bli vän med både chefen och alla overlanders. Ingenting blev bättre av att vi även var tvungna att lämna den fantastiskt trevliga Michael Njuguna och hans familj som visat oss enorm gästfrihet och vänlighet.

Oväntat ofta händer det att jag och Björn stannar på en plats, ser på varandra och säger: ”Här kan vi stanna mer än en dag”. Det behöver inte ens vara en speciell plats. Det kan vara en plats som vi ser något intressant på eller där det finns intressanta människor. Den stora utmaningen är att inte fastna där. Den läxan lärde vi oss i Dahab där vi blev kvar alltför länge och hade vi inte haft den disciplin det krävdes för att bryta oss loss hade vi möjligtvis varit kvar där ännu. Detta ser jag som det stora problemet med den här typen av resa, för hade jag fått välja utan att ta hänsyn till arbete, familj, tid eller pengar hade jag nog inte kommit ur Europa än.

Under de milen vi kör hinner man tänka en hel del tankar och en sak som jag tänkt ut är ett lämpligt tidsschema för en sådan här expedition. Den tidsplanen sträcker sig långt längre än de fyra månader vi har planerat. Dessa fyra månader hade kanske räckt för Egypten, så nästa gång kommer resan delas upp i två ben. Det första benet sträcker sig till Nairobi och varar ett år. I Nairobi parkeras bilen hos Chris på Jungle Junction och får stå där tills resenärerna väljer att fortsätta resan. Andra benet behöver nog inte vara ett år långt om man inte söker sig inåt landet och besöker de små länderna väster om Rift Valley. Väl framme i Sydafrika kan man sen välja att parkera bilen och ta västkusten upp en annan gång.

Fantasier hinner man med många under den här tiden och en av de saker jag funderar mest över är smaken av ett Supreme-mål utan tomat, på rågbröd, med en Ramlösa granatäpple och en fruktsallad… Inte för att det lokala köket inte uppfyller våra magar men väl hemma är nog mat det första begäret som kommer stillas. Det är inte utan att jag avundas Per lite då han under sin tid hemma troligen hunnit njuta av de flesta saker vi saknar på vår resa. Som till exempel nytvättade kläder, svensk mat, familjen, svenska vägar, den egna sängen, och värmens återtåg in i det frusna svenska folkhemmet. Dock njuter vi i fulla drag av livet här vetandes att Sverige och allt som finns där är kvar när vi bestämmer oss för att åka hem. Allting förutom Musse. Hoppas du har det bra.

// Mikael Kalrot i Kigomi, Tanzania 20100502

Hela bilens inredning skriker desperat i varje gupp vi kör. Leran sprutar åt alla håll, folk flyr vägen för att undvika vår framfart. Vi befinner oss på en liten genväg från Nairobi till Malindi, djungeln står tät utanför våra nedvevade fönster. Vår bil och vi, är vid det här laget vana med liknande förhållanden och vår framfart upplevs inte som ansträngande. Det vi ser genom rutorna är ställen där få turister lyckas sätta sina fötter. Här finns inte stora chanser att se exotiska djur, ej heller möjlighet till att bada på kritvita stränder. Men det genuina Kenya ser vi. Och vi njuter.

Plötsligt lättar djungeln på sin heltäckande matta och vi anländer i en liten by. Allt är precis som vanligt. Killarna står vid ett par mopeder och hänger. Tjejerna tvättar kläder och lagar mat vid rykande grytor. Gamla gubbar sitter på något caféliknande hak och funderar. Allting är precis så fattigdomsidylliskt som man kan tänka sig. Vi når centrum på byn, där vägen breddar sig till en lerig marknadsplats. Här finns de vanliga fruktstånden, små butiker som säljer läsk och tvättmedel men också ett oväntat inslag. Något som den lokala befolkningen kallar musik vräks ut över plats, volymen är så hög att den till och med överröstar vår bils skrammel och oväsen. I det torraste och minst leriga hörnet står ett grön-vitt tält, utanför står två välklädda killar, vit skjorta, slips och kostymbyxor med pressveck. Intill dem står två stora högtalare och gapar ut den så kallade musiken. I tältet finns det broschyrer, foldrar, nyckelringar. Marknadsföringen, den stora trumman som bankar in budskapet i människorna, ser precis likadan ut som den gör hemma. Bakgrunden hade lika gärna kunnat vara Ica maxi i kungens kurva. Nu är dock den välstädade parkeringen utbytt mot ett lerigt hav. Strömmen för att driva hela tältet produceras med ett elverk som transporterats dit endast för marknadsföringen.

Detta exempel är en rätt talande bild av den del av Afrika som jag har sett. Den bild som jag hemma matats med är en stor kontinent i behov av rent vatten och mat. Men den bilden förvrängs när jag ser en kille hämta brunt dricksvatten ur ett dike medan han pratar i mobiltelefon. Precis samma skevhet känner jag av när vi passerat byn och kommer till en backe där tre lastbilar med mat sitter fast. För att mattransporterna ska ta sig fram till byn krävs ett under, men för att marknadsföringstivolit ska ta sig fram till samma by krävs inget. Eller föresten, det krävs en jävla marknadsföring. Om jag skulle ge människorna här nere ett val, så skulle de flesta välja en mobiltelefon eller en tv med satellitmottagning så att de kan se fotboll, framför rent vatten och mat för dagen.

Afrika förvånar mig också när jag ser det livsviktiga djurlivet och de fordon som används här nere. Innan vi åkte såg jag framför mig oländig terräng med fyrhjulsdrivna terrängbilar som krav för att ta sig fram. Min tanke om vägarnas beskaffenhet var inte helt fel, men den mest nödvändiga bilmodellen här nere är varken fyrhjulsdriven eller byggd för terräng. I princip sker all persontransport med hjälp av ”Matatu” eller ”Dala dala” osv. Olika namn men samma koncept. En minibuss, typ Toyota Hi-ace som konstant packas full i människor, en del hänger utanför, några åker på taken, andra sitter i och trängs. Terrängen som forceras med dessa fordon är så fantastiskt avancerad att knappt vi funderar på att åka dessa vägar.

De viktigaste djuren är på ett lika förvånande sätt inte alls exotiskt eller intressant. Om vi skulle ta bort alla lejon, giraffer, elefanter, flodhästar, krokodiler, vithajar, mm skulle det inte märkas mer än att turismen skulle minska. Men om vi skulle ta bort åsnan från Afrika så skulle hela kontinenten stanna. Precis samma sak skulle hända om vi tog bort Toyota Hi-ace. De två kungarna av Afrika är enligt mina erfarenheter alltså riktigt oväntade men på något sätt häftiga. De ackompanjerar varandra rätt bra då de har samma charm, de gör det jobb chauffören vill utan att klaga, de klara hinder som ingen kräver att de måste. Hela deras uppenbarelse är faktiskt rätt lika, ungefär samma form, ungefär samma ledsna utseende men precis lika tuffa.

Nu har jag fått skriva lite om den bild jag än så länge har fått från denna kontinent. Mitt användande av ordet ”Afrika” är rätt vårdslöst och jag gör hela tiden stora generaliseringar. Så ha överseende med det och tänk också på att detta är endast min bild so far. Den kanske ändras radikalt igen.

Bjorn F 2010-05-02

Vi lämnade Nairobi med gott mod och siktade på Mombasa. Resan skulle dock visa sig ta några vändningar.

Hjullagret som vi bytte i Nairobi gick sönder. Förklaringen till varför är lång och teknisk så jag skonar er läsare den tillsvidare. Som tur är sparades de gamla lagrena som fortfarande var funktionsdugliga och vi monterade således dit dem vid sidan av vägen. Ett stopp som tog ca 1h. Tidsplanen att nå Mombasa var som vanligt tight, så ett oväntat pitstop mitt ute på savannen satte stopp för våra planer. Natten spenderades på en hotellparkering i Voi. Dagen efter, återigen med siktet ställt på Mombasa ändrades våra planer, när Richard hittade ”Hell’s kitchen” strax norr om Malindi. Ett ställe som verkade lämpligt för sightseeing. Fantastiska bilder fick vi från detta mini-grand canyon. Guiden erbjöd oss camping på stället, allt lät bra tills han berättade om priset. 2000 shilling. Vilket prutades ned till 600, men vi var ändå inte nöjda, så vi vände söderut, passerade Malindi där vi visste att det fanns en trevlig eco-camp.

Morgonen efter gick jag och Mikael på en promenad i mangroove-området som låg precis intill campen. Vi lämnade Richard som ville fortsätta norrut och vi var för första gången 2 personer i bilen. Vi passerade Mombasa och letade oss fram till campingen Twiga-beach.

Idag har vi badat lite i Indiska oceanen och njutit av solen och några nyligen öppnade kokosnötter. Under frukosten planerade vi lite färdväg och hittade vad som ser ut att vara en trevlig camping. Dagens etapp blir en av resans kortaste, endast 6 mil.

Anledningen till att vi tar det lugnt efter kusten är att vi ska vara i Dar Es Salam först på Onsdag och hämta Per. Under tiden frotterar vi oss i solmogen ananas, mango, avokado, lugn och solsken!

Hoppas ni har det bra hemma i Sverige, eller var ni nu bor. Njut av våren som jag saknar kopiöst mycket.

Igår var vi hos Michael och blev bjudna på en riktig Kenyansk middag, otroligt gott och trevligt. Vi uppskattar gästvänligheten jättemycket!

Vi har nu bytt hjullager vänster fram, det gick rätt smidigt, men vi fick skicka ett motorcykelbud att hämta en ny packning. Bilen är nu dessutom packad och städad. Sjukt skönt. Idag ska vi försöka ta oss hela vägen till Mombasa, får se hur det lyckas.

Nu sitter jag och väntar på att Kålrot ska bli klar med duschen så vi kan åka mot de vita stränderna och det kristallklara vattnet. Håller er uppdaterade så fort vi får kontakt med internet igen!

Vårt resande har utvecklats. Från att vara en ovan känsla till ett faktiskt sätt att leva. Vi utvecklas under tiden och träffar otroligt mycket roliga, trevliga, spännande och intressanta människor. Nu sitter vi i himmelriket ”Jungle Junction” i Nairobi. Här erbjuds precis det vi vill ha. Lugn, snabbt Internet, trevliga människor, fräscha lokaler, precis allt som vi vill ha.

När jag nu är inne på mitt femtonde land och Mikael på sitt fjortonde märker jag att vi hela tiden blir förvånade. Oftast handlar det om nya länder som inte är det vi förväntade oss, inte för att vi har haft en klarare bild över Afrikas länder än ett grovkornigt sandpapper, sett genom fel ände på en kikare. Men vi blir förvånade över att vi hela tiden blir förvånade.

Senaste överraskande händelsen var vår väg från Etiopien till Kenya. Ryktet sa att vägen vi skulle köra var omöjlig under regnperiod, och svår under normala förhållanden. Just nu är det en av de två regnperioderna. Andra rykten vittnade om folk som suttit fast i 9 dygn i total ensamhet, bilar som fått vända när störtande floder har skurit av deras väg. Vi siktade på att ha tur nog att kryssa över floderna när de inte flödade så mycket. Planen medgav en passage mellan länderna som kunde sträcka sig upp mot två veckor. Gissa om vi blev förvånade när vi helt plötsligt befann oss i Kenya, men de rätta ut-stämplarna från Etiopien i passen och ett oräkneligt tal av torra flodbäddar som vi passerat. Vi hade klarat oss genom skärselden.

Men överraskningarna var inte slut. Vi hade nått civilisationen, trodde vi. När vi lämnade första byn i Kenya för en enkel och smärtfri resa söderut mot Nairobi kunde vi inte ha mer fel. Vi var helt övertygade om att den dåliga vägen bara var tillfällig och att den snart skulle släta ut sig till en i alla fall normaldålig väg. Snart ändrade det sig till ”det kan ju inte vara mer än 50km mer av såhär dålig väg?”. Men ack så vi blev överraskade. De 50 kilometerna gick, och 50 nya avverkades på lika dåliga vägar. Förklaring måste göras. ”dåliga vägar” i Sverige betyder att det är en väg som inte underhålls riktigt på rätt sätt. ”dåliga vägar” i Afrika betyder att det inte är en väg, det liknar mer två stigar med en normal spårvidds mellanrum. Stenar, stenar och åter stenar passerades och storleken och vassheten medförde löjligt låga medelhastigheter. Under tre dagars konstant körning tog vi oss 30 mil.

Nåja.

Vi är ju i Afrika av egen vilja och det är precis liknande äventyr som vi letar på vår väg söderut!

När vi kom till första byn i Kenya frågade vi efter den stora tyska trucken (http://afrikatruck.de/) som vi visste låg en eller ett par dagar före oss. Poliserna kom såklart ihåg den stora trucken, men meddelade även att de hade kört fast igår och att de fortfarande inte tagit sig lös. Polisstationen låg på en liten kulle och vi utnyttjade höjden för att med kikarens hjälp hitta trucken. Lastbilen lokaliserades på stranden, ca 10 km söderut. Vi styrde vår bil dit och förväntade oss en hel del slit och grävande. När vi nästan nått trucken mötte vi en traktor med fyra afrikaner på som stannade och stolt berättade att ”yes we’ve seen them” och ”we removed them” så när vi 5 min senare stannade vi trucken, stod den ovanpå stranden i stället för 1m ner i den. På platsen rådde god stämning och vi beslutade att slå följe på vägen till Nairobi. Öl inhandlades (efter en massa divideringar om pantsystemet med den lokala ölhandlaren), traktorpersonalen betalades, trycket i tyskarnas däck justerades och vi begav oss mot nattens bush-camp. När solen nådde horisonten stannade vi och fixade vår campingplats. En lägereld skulle fixas, således slet tyskarna fram sin kronjuvel. En motorsåg. Med två svenska, imponerade åskådare kapades torra träd till höger och vänster. Tyskarna är ett riktigt trevligt gäng och de har bilder från vår gemensamma resa på deras hemsida!

Våra dagar kring Lake turukana såg mestadels ut så, vi körde så länge solen var uppe för att sedan campa i bushen med ett undantag. Det var bestämt att vi skulle stanna på en ”Oasis Lodge”, men tysken som ägde stället var full och synnerligen mystisk. Istället hittade vi ett annat ställe, granne med honom. Där fanns det en konstant flödande varmvattenkälla, lyxen med oändligt varmvatten i duscharna är obeskrivlig. Tyskarna tyckte att vi borde köpa en get att äta. Sagt och gjort, 5 min senare stod det en levande treårig get där. Den slaktades, flåddes och styckades för att sedan grillas. Det var gott och jag har självklart dokumenterat allt med kameran.

Slutligen nådde vi asfalt, efter två tyska punkteringar. Dagen efter körde vi mot Nairobi. Vår medelhastighet på landsväg är högre än tyskarnas, så vi bestämde mötesplats till Jungle Junction.

Idag har vi träffat min morfars bekanta här nere i Nairobi. Michael Njuguna bjöd oss till Nairobi club där vi åt en utsökt lunch tillsammans med hans fru och en av deras söner. Riktigt trevligt!

Ikväll har vi grillat 7kg kött och firat Kålrots födelsedag med tyskarna. Jag har lyckats smita iväg från trevligheterna för att leverera det jag igår lovade på Facebook.

Imorgon ska vi genomföra lite underhåll på bilen, återkommer med resultat efter utfört arbeter!

//Björn Forsberg

Addis var ett konstigt ställe fyllt med underliga människor och ovanliga händelser. Vi trivdes rätt bra på Vim’s Holland house, men både ryktet om holländare i stort och om ägaren besannades snabbt. En britt kallade ägaren för en douchebag och de flesta vet vad Nigel Powers har sagt om holländare.

”There are only two types of people in this world that I can’t stand, people who are intolerant of other people’s cultures. And the Dutch.”

Vår korta och intensiva tid i Addis resulterade i många bra saker, vi fixade kenyanskt visum, bytte motorolja och efterdrog bultar I chassiet. Vi lyckades även hitta den första riktiga SUPER marketen (med egen parkering och allt!) sedan Turkiet. Där handlade vi mat för motsvarande 1000 SEK, vilket är astronomiska summor här nere. Jag och Mikael var överlyckliga när vi hittade fryst bacon, och det krävde inte lång övervägning innan vi, trots det höga priset, köpte 200g. Gris har vi inte ätit, sett eller upplevt något i närheten av på hela resan. Mer om tillagningen senare 

Med Mikael bakom ratten styrde vi mot Awassa där vi planerade ett besök på SOS-barnbyar och ett på Roomservice-barnhemmet. Vi skänkte skrivböcker, pennor, sudd, leksaker, noteringsblock, fotbollar, mm. Detta mottogs varmt och vi var glada över att vår bil blir lättare. Efter allt skänkande började vi leta ett hotell, en camping eller liknande som tillät att vi satte upp tältet och hade duschar. Efter en del letande i våra guide-böcker hittade vi några alternativ som efter besök visade sig antingen vara stängda, ovilliga att hjälpa oss eller för dyra. Det slutade med att en kille som vi frågade om vägen, erbjöd oss att campa på hans gård. Vi lyckades på det sättet hitta den bästa platsen för camping hittills på vår resa. Ett jätteträd tjänade som ett utmärkt väderskydd och han hade till och med fungerande utebelysning. Utedasset var riktigt fräscht och vi njöt varje minut av gästfriheten.

Vi hade tidigare under dagen planerat länge och väl vad vi skulle göra av baconet. Det slutgiltiga valet landade på att göra en riktig amerikansk maccaroni and cheese med stekt bacon i. Min och Mikaels obefintliga erfarenhet visade sig när vi sa att vi inte hade någon ost annat än den mystiska mjukosten som kom i en glasburk. Jess berättade att det var precis sådan fake-cheese som användes till denna maträtt. Och det smakade underbart! Vi satt som i extas och åt slev efter slev av maccaroni and chees med gris till. En smakupplevelse som än så länge inte har någon motsvarighet på vår resa.

Efter Awassa svängde vi av den raka (så rakt det kan bli i Afrika) vägen som normalt leder till Kenya, för att leta oss mer västerut och försöka att ta den lite mer ovanliga rutten via Lake Turkana. Vägstandarden blev komplicerad och vi studsade fram över nedlagda vägbyggen. Allt flöt på bra ända tills vi hamnade mitt i en trafikstockning mitt ute i ödemarken. Vi blev smått chockerade med tanke på att vi hittills mött ca 10 bilar på 20 mils bilkörning. Här stod ett 30-tal parkerade lastbilar och jeepar. Vi parkerade och gick en bit efter vägen för att se vad som stod på. En gigantisk folksamling mötte oss och ljudet som förstärktes för varje meter vi närmade oss händelsecentrumet fick oss att bli lite oroliga. Ljudupplevelsen kan i det närmaste beskrivas som när man i närheten av Älvsbyn närmar sig Storforsen, man ser inget, men ljudet talar sitt tydliga språk. Människorna som stod på strandkanten blev för en stund avbrutna i sina försök att ta sig förbi den polis som vaktade den överflödade vägen. En bäck/å/flod korsade vägen och den lilla vägtrumman som skulle transportera vattnet under vägen var sedan länge bortom sin kapacitet. Istället tog vattnet sig över vägen och medförde att en ca 15m älvfåra bildades.

Vatten som flödar över vägen är rätt vanligt här, men att alla bilar stannar och att polisen bevakar övergången hör till ovanligheten, än så länge. Med en kostymbeprydd man som tolk funderade vi ett tag på alternativa vägar och vattendjup i mitten. Polisen hade en käpp som han använde för att slå folk nog mycket för att de inte skulle ta sig över. Rätt som det var började en lastbil på den motsatta sidan att tuta och blinka hejdlöst. Chauffören varvade upp motorn och satte sedan av i full fart mot den strandkant vi befann oss på. Lokalbefolkningen var snabbare att inse vad som hände och de flydde åt alla håll. Jag sprang så långt jag kunde för att undkomma den vattenkaskad som lastbilen tillverkade under sitt försök att plöja genom de forsande vattenmassorna. Vägbanan, som säkerligen var relativt jämn före floden, såg vi nu vara ordentligt ojämn. Lastbilen studsade och hoppade på ett lustigt sätt fram och hans enda räddning var att lastbilen lyckats få upp nog hög fart innan den träffade vattnet. Alla i folksamlingen skrattade och klappade händerna. Vår bil, som på grund av sina jättedäck och sin markfrigång, kombinerat med tre vita resenärer, väcker en hel del uppmärksamhet. Publiken vände sig nu mot oss och alla var rörande överens om att vi var de som nu skulle testa lyckan. En överexcentrisk kille tog befälet och flyttade på människor så att vi tog oss fram. Han vadade ut i vattnet och kämpade för att hålla sig upprätt. Vattnet flödade över hans höfter och skummet och stänket nådde ännu högre. Jag och Mikael hade en underbar adrenalinnivå och var rörande överens om att fyrhjulsdrift och lågväxel var det enda alternativet. För att undvika lastbilens studsande och hoppande körde jag dock saktare då vår bil på grund av sin höjd klarar höga vattenflöden, vi hoppades iaf det.

Vår tidigare höga adrenalinnivå höjdes ännu mer när framhjulen nådde vattnet. Point of no return var nådd, här kom testet som vår bil var tvungen att klara. Den överexcentriska killen som fortfarande kämpade i mitten av vattnet skrek och viftade var vi skulle köra. Och jag körde. Ett tag kändes det, bokstavligt talat, som om vi tagit vatten över huvudet. Tiden stod stilla i bilen. Inte ett andetag, inte en blinkning, inte ett ord under de 7sekunder vattenfärden tog. Bilen tog några skutt för att sedan falla i vad som upplevdes som en ändlös tid. Under fallet kändes det som om vi var för lätta, att floden tog med oss 1 meter i sidled (säkerligen närmare 5cm i verkligheten) vi återfick fäste och alla fyra hjulen spann sig genom vattenmassorna. Djupet minskade och vi kände oss som segrare när publiken hoppade, skrattade, skrek, sjöng och firade att vägen åter var farbar. Vi gav den överexcentriska killen 10 BIRR (ca 6 SEK, ca 2/3 dagslön) och rejsade iväg mot Arba minch. I efterhand insåg vi dock det stora misstaget i att inte fota någon del av allt detta.

Efter lite letande hittade vi ”Paradise Lodge” som verkligen är ett sant paradis. Vår tur medförde att allt på Lodgen var halva priset, dessutom hade de varma duschar och riktiga toaletter med toalettpapper i överflöd. Vi njuter till fullo av den overkliga utsikten över Rift-valley. Senare idag åker vi mot Konso där vi planerar att stanna över natten för att imorgon åka ut i ödemarken. Om ni inte hör från oss på två veckor, var inte oroliga, vi är förhoppningsvis bara ute i ödemarken och väntar på att en flod ska avta.

//Björn Forsberg 2010-04-18

Vi kom till Gonder sent på kvällen. Efter det obligatoriska letandet efter lämpligt hotell i våra Lonely planets och liknande böcker hittade vi ett med en fin, plan och låst gård. Där möttes vi av ett varmt välkomnande. Tre andra bilar med overlanders (benämning på de som reser med bil) i fanns redan där och deras tyska härkomst lyste klart igenom då mängden konsumerad öl översteg vad vi svenskar bruka kalla ’lagom’.

Två saker måste förklaras.

Att träffa andra overlanders är alltid trevligt och det innebär alltid en trevlig pratstund och ett infernaliskt utbyte av erfarenheter och tips om vägar, campingar och Do’s and dont’s. Vi skitar således oftast på att hitta de ställen som de flesta åker till.

När avståndet till Sverige ökar så brinner elden för hemlandet starkare. Vi fullkomligt bombarderar alla vi träffar med underbara försköningar om Sverige och folkhemmet. Ordet ”lagom” förklaras dagligen för alla vi möter och den svenska svenskheten uppvisas stolt i allt vi gör. Underbart tycker vi. Andras åsikter tänker vi, osvenskt nog, inte så mycket på.

Morgonen efter åkte vi till polisstationen för att försöka lösa kamerastölden. Inget hade förändrats sedan vi lämnade staden. Kameran var borta men det fanns två misstänkta, varav en hade erkänt. Han som hade erkänt var uppskattningsvis 7 år och ett gatubarn utan hem. Polisen var mindre intresserad av att hitta kameran men desto mer att kasta killen i fängelset. Hans mål med dagen var således att få oss att stanna kvar till dagen efter då någon slags rättegång skulle hållas. Vår agenda var endast att få tillbaks kameran, inte att kasta ett litet barn i fängelset. Vi förklarade läget och lämnade Gonder utan kamera.

Målet efter Gonder var Lalibella där vi skulle kolla på kyrkor uthuggna direkt i berget. Innan vi lämnade staden hittade vi en bensinstation som gärna tvättade bilen för 40 birr. Förändringen var total. Efter tvätten fick jag se en av de saker jag letat hela vägen. Djur på bil. En minibuss med typ 10st getter på taket, fastknutna för att inte falla av i den svängiga färden. Poliserna i Gonders fantastiska hastighet fick oss att lämna staden sent och vi hann därför inte hela vägen. Vi hittade istället en fantastisk bush-campingplats där vi spenderade natten. Blixtar slog ned runt om bergstoppen vi sov på och några av dem fotograferades. Bilder kommer senare

Dagen efter vaknade vi med en fantastisk utsikt men lämnade rätt snabbt platsen i och med att fler och fler lokala förmågor samlades runt den konstiga bilen. Vi anlände i Lalibella efter få kilometer men många timmar. Grusvägen var mestadels sönderkörd och hastigheten var tvungen att anpassas. Kyrkorna som skulle besökas var väldigt spektakulära, entréavgiften likaså. Vi valde därför att smyga omkring och tjuv-se på de ställen där möjlighet gavs. Mycket häftigt men inte försvarbart att besöket skulle kosta lika mycket som en vecka i en nationalpark…

Efter kyrkorna åkte vi mot Woldiya, GPSen sa 10 mil grusväg med tillägget ”Rough road but spectacular view”. 4 timmar senare när vi väl kommit fram till orten konstaterade vi att GPSen hade rätt i alla avseenden. Leran var bitvis skrämmande kladdig och hal. Inte kul när bilen glider sidledes med låsta hjul och ett 30m djupt dike som slutmål. Dock stötte vi inte på några större problem, men bilen och framförallt däcken fick bekänna färg. Vår nytvättade bil byttes återigen relativt fort mot en lerklump.

Dagen efter åkte vi från Woldiya till Addis abbeba, vägen var bedövande vacker, kurvig och skiftande i höjd. De 50 milen som skulle avverkas tog närmare 12h. Vi hittade efter en massa snurrande Vim´s holland house, som är lika mystiskt som namnet säger. Nigel Powers uttalanden har snurrat i mitt huvud sedan vi kom hit. Som tidigare beskrivet njuter vi nu av likasinnade overlanders och delar erfarenheter. Vi letar främst information om den lite udda rutten vi ska ta via Lake turkana som inte är helt utan svårigheter. Regnperioden som nyligen börjat förenklar nog inte den turen heller.

Nu är vi tillbaks i nutid och jag ska försöka beskriva denna morgons händelser.

Jessica och Thomas som åkt med oss ett tag, är (var) ett par. Vi har under rutten kommit fram till att vår bil och de campingmöjligheter den erbjuder bara räcker till 3 personer. Vi pratade med paret redan i Gonder och kom fram till att bara Jess skulle följa med oss från Addis och framåt. I morse skulle de således dela på sig och detta medförde en del intressanta händelser. Jag var inte med på alla noter hela tiden men det hela utspelade sig ungefär såhär:

Thomas ville prata med Jess utanför campingområdet. Han sprang av någon anledning iväg. Jess gick tillbaks och han kom, 5min senare, också tillbaks. Ett nytt försök gjordes men när Jess inte ville följa längre bort kom Thomas på att han hade hennes pass. Han uttalade hotelser om att om inte hon gjorde som han ville så skulle han minsann kunna ställa till det. Jess gick förtvivlat tillbaks och såg att Thomas hade lämnat sina väskor. När han kom och skulle hämta dem puttade han undan Jess, tog väskorna och sprang iväg samtidigt som han sa att han skulle vara på ett visst café och vänta på att hon skulle komma dit.

Verkligheten överträffar dikten på många plan, men jag försöker skriva så sanningsenligt som möjligt.

Jag och Mikael märkte inget av händelserna där vi stod bakom den stora tyska overlandlastbilen och pratade färdväg. När vi hittade Jess vid vår bil var hon minst sagt upprörd och skakad. Vi åt frukost och funderade på vad vi egentligen skulle göra. Vi beslöt oss för att gå till caféet där han befann sig så att de skulle kunna prata och lösa de problem som fanns.

På vägen dit kom jag på att vi glömt kameran, jag sprang tillbaks och hämtade dem. När jag närmade mig caféet möter jag Thomas och Jess som stormar fram med stor folksamling efter sig. Jess ropar på mig och jag inser att jag måste handla fort. De går på trottoaren och en parkerad buss hamnar mellan mig och dem. Jag tar ett snabbt beslut och springer runt bussen för att hindra Thomas från att fly med passet som gisslan. Vi möts och jag stoppar honom med milt våld. Han försöker vända men folkmassan, som vid det här laget uppgår till ca 50 personer, börjar förstå vad som händer och blir automatiskt ett hörn utan enkel flyktväg. Lokalbefolkningen är oväntat lugn och undrar vad som händer när konfrontationen nu står mellan mig och Thomas. Jag skriker med desperat knackig engelska att han ska lämna passet, lokalbefolkningens händer som försöker att lugna och sära oss båda får en kort förklaring om vad som pågår och allas fokus hamnar på Thomas. Han försöker springa iväg.

Jag tar tre instinktiva steg och hinner ifatt honom. Under den bråkdelen av sekund det tar för mig att tillryggalägga den sträckan hinner jag överväga följande: Han är lång och smal, så han springer garanterat snabbare än mig. Jag är förmodligen starkare och mitt ess i rockärmen blir således att avsluta detta snabbast möjligt och efter minsta möjliga distans. När mina armar griper omkring honom och mitt adrenalin lyfter honom i luften för att lägga ned honom på marken inser jag att kameran hänger på min axel. Jag ser 10 000 enkronor splittras och hejdar mig. Samtidigt inser jag och säkerligen Thomas att mina tidigare överväganden var korrekta. Några ordväxlingar senare och med uppmaningar uttalade med den strängaste rösten jag kan frambringa kastar han passet och stormar iväg.

Där är min del av storyn klar och resten har inte jag att göra med. Publiken skingras sakteliga och vi lämnar platsen för att ansöka om Kenyanska visum i det nyligen återfunna passet.

Vi sitter nu i en trevlig hotellobby där en öl ingår om man köper tillgång till Internet, eller om det nu var tvärt om? Passen skall vid det här laget vara klara men vi hämtar dem först imorgon. Ikväll skall vi byta olja i bilen, montera tillbaks en skyddsplåt och de fläktarna vi förut monterade bort.

Livet är spännande här i Afrika, men vi mår bra och kommer i framtiden förhoppningsvis inte att uppnå dagens adrenalinnivå.

Björn forsberg 2010-04-14

Att Afrika var ett oskrivet kort för mig var klart sedan resans start, och jag kan nu bekräfta att Etiopen visat sig vara ett helt annat land än jag hade tänkt mig. Sudan infriade mina lösryckta och stereotypa förväntningar om ett ganska platt land med halvöken, rullande buskar, sand och bristfällig trafiksäkerhet. Och såklart den oas som Nilen skapar där den flyter fram.

Etiopien däremot, visar upp ett helt annat klimat och topografi än jag hade väntat mig. Det första som möter oss på den Etiopiska sidan gränsen är en lång och efterlängtad uppförsbacke. Från de 40C som Sudan plågat oss med de senaste dagarna klättrar vi några hundra meter och genast sjunker temperaturen till behagliga 25C. Vi tar oss utan svårigheter till Tim & Kim, utanför Gorgora. Ett trevligt Holländskt par som startat en camping/stugby vid Lake Tana, och där tillbringar vi tre nätter och tittar på när Holländarna och svenskan Anneli förbereder sina faciliteter för en invasion av Overlanders. Det börjar nämligen närma sig den dagen då 25 bilar bärande 45 människor anländer. Dessa startade i början av april någonstans i Holland och ska genomföra ungefär samma resa som vi, men med ett mer uttalat mål att nå Sydafrika och fotbolls-VM.
Personligen misstänker jag att det kommer att kännas aningen klaustrofobiskt på den campingen då, eftersom att vi ockuperade den enda egentligt plana fläcken och den hade nog kunna husera ungefär 5 ekipage till. Var de andra 20 bilarna ska få plats övergår mitt förstånd.

Hursomhelst var det trevliga människor och trevligt att få se ett vettigt badrum. Dessutom tillhandahölls det kall öl där vilket tillika vettiga badrum är förbjudet i Sudan…
Nästa anhalt var Simien Mountains National Park, ungefär en halv dags färd norrut från Tim & Kim. I ett försök att få loss lite kontanta medel stannade vi till i staden Gonder och medan jag och liftarna köade till bankomaten väntade Björn i bilen. Oförsiktigheten visste inga gränser, så vi lämnade dörrarna olåsta och fönstren nervevade, och samtidigt som en kille distraherade björn på den vänstra sidan försvann mystiskt nog en av kamerorna från stolen på passagerarsidan. Lyckligtvis var det den billigare av kamerorna (min) men med den försvann samtidigt ett stort antal bilder som vi förmodligen inte kommer att få se något mer. Återstoden av dagen spenderades delvis i Gonder, jagandes poliser och kameror, och delvis på väg till Debark där vi skulle övernatta i väntan på nationalparkens öppnande. När vi kom till Debark var det redan mörkt och inte speciellt enkelt att hitta någonstans att bo. Hotellet som rekommenderas i våra böcker var fullt så vi letade rätt på en gräsplätt bakom ett diskotek. Chefen för stället (som vi fann inne på diskot i full färd med att rulla en joint) ville ha 40 birr för besväret och lovade att musiken skulle upphöra runt 2300. Det gjorde den inte så han fick inte fullt betalt. Musiken med tillhörande tjatter och oväsen avtog inte förrän framåt 0200 så det var trötta resenärer som rullade ur tält och hängmattor dagen efter. Bestyckade med en beväpnad vakt (scout) gled vi så ur Debarks täta (fotgängar)trafik med sikte på bergen. Den långa stigningen tog hårt på oss. Inte på bilen i sig eller passagerarna utan mest på bränslekontot. Motorn, som saknar både turbo och möjlighet att anpassa bränslemängd efter luftens densitet, lyckas således inte förbränna allt bränsle som sprutas in. För varje meter vi klättrade i höjdled ökade det svarta molnet bakom i både storlek och konsistens. På vår toppnotering på 3773 meter ringlade kolvätekedjorna bakom bilen långa, likt Jeff i Men In Black, för er som minns den. Björn däremot anser att det påminde mer om monstret i Lost.
I parken skulle det förutom den klassiska faunan med hyenor och diverse smådjur finnas Babian och Ibix. Den senare ska vara någon typ av bockdjur i samma storlek som en stadig svensk hjort och bo i bergen. Ibixen höll sig klokt nog undan när vi var där men Babianen lyckades korsa vår väg flera gånger. Vägen upp var fantastisk och lite skrämmande med lodräta klippväggar och avgrunder så djupa att vi nog hunnit svälta ihjäl innan vi nått botten. Vi hann åka runt 5 mil in i parken innan hälften av vår tid gått, det vill säga 4 timmar. Där lagade vi lite mat och åt och lyckades även träffa en svensk. Han vandrade i parken och hade så gjort de senaste 5 dagarna. Han visade sig vara en ex-svensk som numer bor i Cape town, han tyckte att vi skulle hälsa på när vi kommer dit ned. Riktigt trevlig kille. Vägen tillbaks till Gonder var extremt lerig och vår bils före detta vita färg var utbytt till ett heltäckande 5cm tjockt lager lera.

Mikael Kalrot 20100411

[Poesi]

Vi på ojämna vägar studsar fram
Hela vägen från en jättedamm

Bilen sliter
Värmen bits
Vi skiter
och svettas i vår sits

Bil genom Sudan
– kan vara jobbigt som fan.

[/Poesi]

Om man under juletider kan prata om ”julkänsla” så kan jag avslöja att den eventuella ”påskkänlan” i Sudan är obefintlig. Inga harar, inga påskägg, inga påskkärringar, inte ens ett litet påskris med kulörta fjädrar. Vår påsk spenderades i Khartoum där vi sprang över lite tid och reservdelar. Bladfjädrarna bak fick ett till blad i påsk-present, den operationen gick relativt smärtfritt, mörkret till trots. Vi startade mekandet när solen gick ned, tre timmar senare var bilen klar och jag och Mikael slut och otroligt skitiga. Grus/sand parkeringen var kanske inte bästa mekplatsen, vår medhavda presenning fick tjänstgöra som liggunderlag. Thomas och Jess lagade under tiden mat, potatis-morot-lök-gryta-röra ungefär. Smakade underbart efter en kall dusch.

Idag har vi väntat på att Thomas visum-ansökan till Etiopien skulle bli klart. 1330 lokal tid var han klar och vi lämnade då huvudstaden. 50 mil till gränsen och temperaturer mellan 42 och 45 grader gjorde solnedgången till en efterlängtad händelse. Nu åker vi i mörkret på de längsta raksträckorna jag någonsin sett. Trafiken är relativt lugn, men komplett belysning på medtrafikanterna är ovanligt. Dessutom kantas vägen av människor som gillar mörka kläder och förmodligen aldrig sett en reflex.

Nu är vi strax vid gränsen och ska försöka hitta en lämplig campingplats. Att sova skall bli skönt, men lite kyla hade varit ännu skönare.

//Björn Forsberg 2010-04-05